I december spelade den svenska dj-trion Swedish House Mafia på Madison Square Garden i New York. Evenemanget sålde slut på 20 minuter. I mars gör Stockholms dj:n Avicii tre spelningar i Globen. Samtliga slutsålda.

Det här är på alla vis häpnadsväckande. Bland svenska artister är det möjligen Abba som kan matcha de här prestationerna. Det har pratats om ett svenskt musikunder i åratal. Men det är nu det händer. På riktigt.

Samtidigt finns det en dumdryg nonchalans i luften när de här namnen avhandlas i svenska medier. Man ler lite lagom förmätet och låtsas att man inte begriper hur Avicii uttalas. Som när Fox News leker att de inte kan uttala Mahmod Ahmadinejad.

Det här koketta beteendet är en form av popkulturellt hierarkibygge. Det bottnar i något så banalt som ett förakt för dj:er och dansmusik. De retoriska figurer som det här resonerandet bygger på är så ålderdomliga att man får huvudvärk.

Ett exempel ur hatten. I veckan småpratade en löst sammansatt panel om dj:er i kulturmagasinet Nya vågen i P1. Man gjorde det med ett tonfall som påminner om det Ingvar Kjellson använde sig av när han gav röst åt Prins John i Robin Hood. En människa konstaterade, med ett kluckande skratt, att det ju är så lätt att bli dijäjj. Detta påstod människan baserat på att hon själv dijäjjat en del. Hej kausalitet. Man undrar om panelhönorna även hävdar att den som praoar på Nasa kan kalla sig astronaut.

Summan av den retoriska kardemumman var, som så ofta, att dj:er inte är riktiga musiker eftersom de inte spelar på riktiga instrument. Och vem som helst kan väl spela skivor? För det ser man ju. Hur svårt kan det vara? Trycka på lite knappar.

Nå, på en punkt har den mediala överheten rätt. Dj:er är inga musiker. Lika lite som naprapater är musiker. Men att jämföra en dj med en musiker är att banalisera frågan. En dj kan nog närmast liknas med en stå-upp-komiker. De kan luta dig mot trygga hits, men den verkliga magin uppstår när de vågar göra det oväntade. Samtidigt, i takt med musiken, så dunkar alltid vetskapen inom dem att dansgolvet kan dö, när som helst. Nuet är allt.

Ögonblicket då jag själv insåg att en dj kan skapa konst var när fransmannen Sebastian Akchoté spelade inför ett panikfullt Debaser Medis i Stockholm. Jag kan inte minnas att jag sett ett, som panelhönorna skulle ha uttryckt det, riktigt band med sådan total kontroll över sin publik. Helt utan förvarning vevade han plötsligt igång Rage Against The Machines gamla aktivistdänga Killing in the name of. Just i detta då en låt med lika mycket cred som tacogratäng. Det kaotiska dansgolvet tvärstannade. Hundratals hipsters frös i steget och undrade över om man verkligen fick göra så. Fanns det inte någon paragraf i trendkänslighetens brottsbalk mot slikt beteende? Någon sekund senare började vi alla dansa, utan att någon begrep hur det gått till. Dubbelt så intensivt. Som neandertalare i Acne-jeans. Vi var förledda och förförda.