Där jag lägger min mössa där är jag hemma. Eller?

Jag är en handelsresande i opera, är ute ungefär halva året, och försöker låtsas att jag trivs i lånade lägenheter eller hotellrum. Jag har med mig lite foton och min dator, jag har lärt mig var jag ska köpa mat och var kemtvätten ligger. När jag helt nyligen var i Berlin och sjöng kom det fram en man ur orkestern och frågade. "Var bor du nu Miss Larsson?" Jag svarade att jag fortfarande bor i Sverige, i Stockholmstrakten. Då svarade han "hmmm, tja jag antar att man kan bo där med…" Jag krävde förstås en förklaring och mannen påpekade att jag bodde vid världens ände. Han har naturligtvis rätt, jag borde flytta mitt hem så det är närmare där allting händer just nu. Men det går inte, hemma är alltid "hemma".

Jag är aldrig hemma i en lånad lägenhet med -80 tals IKEA-möbler, jag känner inga grannar, jag vill inte lära känna dom heller för snart åker jag hem och då har jag mina egna grannar som är världens bästa. Och framför allt - mina barn bor där.

Att komma hem efter att ha varit ute en längre tid, betyder att jag kan välja mellan sex sorters te på kvällen. Det betyder att mina noter och böcker finns i närheten. Jag kan ringa en kompis och prata utan att ha dåligt samvete för hur mycket det kostar, jag kan ha fysiska möten med människor jag behöver prata med. Om jag blir sjuk vet jag vart jag ska ringa för att få hjälp och jag förstår precis vad tjejen på banken säger. Det betyder att jag kan slappna av helt, jag kan andas ut och ladda om batterierna.

Det betyder att jag kan gå ut i skogen med vår taxtjej och dra in doften av fuktig mossa en tidig förmiddag. Det betyder att jag kan sätta mig i min egen bil och åka och handla en massa tunga saker som jag inte behöver bära utan kan stoppa in i bagageluckan på bilen.

Missförstå mig rätt nu - jag är en människa som älskar att resa och som inget hellre ville när jag var yngre än att hitta ett jobb där jag kunde få vara i andra länder med andra kulturer. Det är i perioder otroligt roligt och lyxigt att få vara borta såhär, just nu befinner jag mig i 20-graders värme i Los Angeles, men varje gång jag kliver av planet på Arlanda blir jag lycklig i hela kroppen.

Jag tror att om man inte är borta så mycket som jag är så fattar man inte heller hur skönt det kan vara att komma hem. Att komma hem till halvdöda krukväxter som maken vattnat bara i dag - eftersom han kom på ett par timmar innan jag kliver in genom dörren att de inte ska hänga som disktrasor längs krukorna.

Men det viktigaste med at komma hem är ändå människorna jag lever med: maken och barnen. Grannarna. Kompisarna. Mitt sammanhang.

Så är det.

Där jag har min flock där är jag hemma.

Pers Anna Larsson

HANDELSRESANDE i opera