En byggnadsarbetare dör varje månad. I Sverige, i dag. De meningarna hade jag i bakhuvudet när jag läste Kristina Lindquists utmärkta text om skitjobb i senaste numret av tidskriften Arena.

Lindquist tar upp debattråden från i våras om huruvida det alls finns skitjobb, något som bland annat socialdemokraternas oppositionsråd i Stockholm, Karin Wannsgård, först hävdade och sedan förnekade (och bad om ursäkt för att hon alls sagt).

Är alla jobb bra jobb? Också sådana där man riskerar att dö på jobbet eller sådana som ger så mycket smärta att livet reellt förminskas, förkortas?

an ett jobb vara ett skitjobb samtidigt som det behövs?

För de som oftast pekas ut som skitjobb är ju sådana som rent bokstavligt handlar om skit. Om att torka rumpor i äldrevården, skura toaletter åt den som inte kan själv.

De jobben är kanske några av de mest nödvändiga vi kan föreställa oss i ett civiliserat samhälle. Ändå är villkoren inte sällan människovidriga.

Lyften i äldrevården sliter ut kvinnoryggar långt innan pensionsåldern till löner som är närmast omöjliga att försörja en familj på.

I industrin har man sedan länge sökt mekanisera den sortens lyft som görs i vården varje dag, hela tiden.

Inte sällan lyfter man dessutom alldeles för tunga, kanske förvirrade och motsträviga åldringar ensam, eftersom bemanningen är så låg att ingen kollega har möjlighet att hjälpa till.

Byggjobb är också nödvändiga, enligt alla rimliga definitioner. Ändå är det barockt att vi tycks acceptera denna dödlighet på svenska arbetsplatser.

Så sent som för ett par veckor sedan klämdes en man ihjäl under en kranbil på ett bygge i Stockholm och, som Liv Landell skrev i en ledare i Göteborgstidningen i veckan, ligger en byggjobbare just nu nedsövd på Sahlgrenska efter en sprängolycka på ett NCC-bygge vid Arensdalsvarvet.

Den svenska staten subventionerar i dag aktivt genom både Rut- och Rot jobb där skaderiskerna är särskilt höga, inom städ- och byggsektorn. Alla jobb är bra jobb.

Det Lindquist pekar på är det bisarra i att detta inte längre är politiska frågor. Så indoktrinerade är vi i arbetslinjariteten, och arbetsmiljö är förresten en tråkfråga. Om folk är utslitna vid 50 är det ju lite synd, förstås.

En gång i tiden stod just på arbetsplatserna arbetarrörelsens första och viktigaste strider.

Nu är vi i stället tysta, tillsammans.