Under uppväxtåren i Falun blev Nils Lindgren nära vän med konstnärerna inom Falugrafikerna, framför allt med Axel Fridell och Bertil Bull Hedlund. Om den senare skrev han 1943 boken Bertil Bull Hedlund som 1952 i reviderat upplaga blev Sveriges Allmänna Konstförenings publikation med beteckningen LXV.

I Falugrafikernas ateljéer kom Nils Lindgren tidigt i kontakt med teckning, grafisk teknik, konstanalys och konstbedömning. "Mitt universitet" kallar han Bulls ateljé. 1922 tog han studenten och arbetade en tid på Falu länstidning. 1934 till 1966 var han anställd på Norrköpings Tidningar, där han 1955 blev kulturredaktör. Tidigt började han skriva om konst och målmedvetet arbeta för att öka förståelsen för den moderna svenska samtidskonsten.

2009 fick hans dotter, Agneta Lalander, i sin hand några brev som av en slump föll ur en konstkatalog. Hon gav dem till GAN-arkivet i Lund. Som tack fick hon kopior av 76 brev fadern skrivit till Gösta Adrian-Nilsson, allmänt kallad GAN, efter sina initialer, under åren 1943-1957. Trettiofem av dem och ett par av GAN:s brev finns nu i boken Broder Gösta! Det fräser och sprakar om dem. Det gör det också om bokens bilder av GAN:s konst.

Agneta Lalander var chef vid Strindbergsmuseet i Stockholm 1990-2000 och dessförinnan verksam vid bland annat Norrköpings Konstmuseum 1966-1987. Redan som fjortonåring fick hon rycka in för pappa och ta hand om den svårmanövrerade GAN, när han besökte Norrköpings Konstmuseum.

Ögonblicket var historiskt. Första steget mot den satsning på svensk modernism, som skulle göra museet riksberömt, hade just tagits och GAN fått ett eget väggutrymme . När han såg att det hängde målningar av Grünewald i närheten surnade han till och gav tonåringen en föreläsning om dennes alla fel och brister. Agneta Lalander berättar om det i en av bokens berikande kommentarer, som hon svarar för tillsammans med Norrköpings Konstmuseums nuvarande intendent Lars-Ove Östensson.

Östensson, som också medverkat vid urval och redigering, anser att Nils Lindgren, som i trettio år var Sveriges främste GAN-kännare, hamnat i glömska, därför att han inte uppehöll sig vid GAN:s homosexualitet i sin monografi Gösta Adrian-Nilsson, som kom 1949. Breven visar att Nils Lindgrens agenda var en annan, nämligen att tillförsäkra GAN hans rättmätiga plats som den som hade förstfödslorätt till svensk modernism. Utan Lindgrens bok hade den stora retrospektiva GAN-utställning som Liljevalchs konsthall visade 1958 inte blivit av, hävdar Östensson.

2011 var GAN åter aktuell med stora utställningar. Östensson går i polemik mot att GAN i samband med dem beskrivs som tämligen okänd av sin samtid. Stora retrospektiva utställningar under hans livstid motsäger detta. På Liljevalchs 1958 visade 416 verk av honom. 84 av dem var inlånade från fabriksstaden Norrköping. Det är anmärkningsvärt och kan inte enbart förklaras med att GAN:s bekanting, sjömannen/maskinisten Edvin Andersson (senare =Ganborg), som bodde där, var rekordförsäljare av GAN-tavlor.

I Broder Gösta! kan man följa det dramatiska år, då Nils Lindgren ägnade helger och nätter åt boken om Gösta Adrian-Nilsson, medan han samtidigt slet som journalist. Hetsad av GAN, som ville se snabbt resultat, förbannar Nils Lindgren i breven tomtar, lucior och familjebegravningar som stjäl tid och funderar till och med på att lägga sig sjuk för att jobba med boken.

1943 tar han första brevkontakten med GAN efter att ha hängt dennes utställning på Galleri Paletten i Norrköping, därför att konstnären uteblev. Där börjar deras törnbeströdda vänskap.

Nils Lindgren gick balansgång mellan GAN:s humörsvängningar. Envist förblev han solidarisk trots hårda smällar. Viktigast för honom tycks vara att se till att GAN får den tätplats i modernismen, som han anser tillkommer honom. Men 1950 fick han nog och sa han upp all kontakt, efter att ha blivit misskrediterad hos chefen vid Norrköpings Konstmuseum. Men, som Nisses dotter Agneta uttrycker det: Enastående nog lyckades de två egocentrikerna överse med varandras brister och försonas.

Inger Dahlman