Det öppnar sig en allt större spricka mellan journalistkåren och lyssnarna, tittarna och läsarna. För några månader sedan visade en stor undersökning att väljarna i samtliga partier de senare åren rört sig högerut, medan journalisterna definierar sig som stadigt och oföränderligt vänster.

Inom nyhetsjournalistiken spelar det inte så stor roll, den drivs av en annan logik, men inom åsiktsjournalistiken och när det handlar om friare reportage slår kårens världsbild igenom.

Och inga journalister är så vänster som kulturjournalister. I den relativt stora undergruppen frilansjournalister befanns häromåret exempelvis andelen som röstar på C och KD vara sammanlagt 0 procent.

Hösten 2008 gick chockvågor genom denna grupp journalister. DN Kultur skulle skära i sin frilansbudget med 40 procent. I debatten som följde på Södermalm i Stockholm, där det bor en journalist i var nionde hushåll, spåddes kulturlivets snara död.

”Kulturjournalistiken känns plötsligt som ett yrke i fritt fall”, skriver DN Kulturs Dan Jönsson.

Jo, det är sant.
Vi andra, vi på baksidan av Sverige, har inte märkt någon skillnad, varesig i DN eller i kulturlivet.

Jönsson var en av dem som drabbades personligen. Han har sedan dess haft svårare att sälja texter. Han beskriver det som att en tillvaro som präglades av frihet och en känsla av ”att det jag gör betyder något”, bytts ut mot ”en kamp som i längden är destruktiv, som trasar sönder känslan av frihet och berövar arbetet dess mening”.

Han har fått ställa in resor.
Han har tvingats säga upp tidningsprenumerationer.
För att mota en hotande depression och för att formulera sin avsky mot hela det kapitalistiska systemet bestämmer sig Jönsson för att bege sig ut på sin odyssé på baksidan, i medieskuggan, till tolv orter under lika många månader.

Baksidan med Flen står i blixtbelysning under en oerhört pregnant passage. Jönsson känner ju till Flen; han har sett och sett om en konstfilm om orten, en panorering där ”kameran nosar sig fram strax under takhöjd mellan de sovande ljusa funkishusen”.
Han såg filmen i Sao Paolo.
Nu är han i själva Flen.
Och det är ju inget vidare.

”Det är något spöklikt över hela området, så tyst och mörkt och stilla”. Det oftast andvända adjektivet för att beskriva de tolv mindre orterna Jönsson kommer till är ”kusligt”.

När en journalist på DN Kultur försöker leva sig in i hur livet i Flen ter sig skriver han att ”vi som bor här är ett slags undervattensvarelser som bara vagt kan ana skuggorna och ljusen från Mediasverige”.
För Jönsson är Mediasverige verkligheten. Allt annat liknas vid en platonsk skuggvärld.

Jag har aldrig läst något så egocentriskt som Jönssons bok i hela mitt liv.
Så mycket en kuliss är det han befinner sig i, istället för en plats med kött och blod, att han aldrig går ur bilen och ser efter hur det gick för haren han körde på utanför Urshult. Sina egna rysningar beskriver han däremot.

Bristen på inlevelseförmåga och oförmågan att infrågasätta sitt eget perspektiv gör hela boken kraftigt provocerande.
Det mest vardagliga exotiseras på ett sätt som måste beskrivas som rent
trams:
”Den isiga vägbanan, de snötäckta barrskogarna och de branta klippväggarna som här och var reser sig mot himlen skapar en overklig känsla av att färdas genom en tvådimensionell bild”.

Verkligen? Isig vägbana, klippväggar och barrskog i snö? Det är bara på DN Kultur som någon får några overklighetsassociationer av en sådan bild.
Jönsson tar med sig böcker om ekonomisk teori till orterna han besöker, och att Marx får följa med till Ullared och GeKås ger svårt huvudbry.
Lärofadern har ju slagit fast att priset på en vara är en funktion av arbetets som krävts för att ta fram den. (Varumärken, lockpriser, varor som säljs till sitt täckningsbidrag och att hög omsättningshastighet på ett varulager kan motivera lägre priser var inget som Marx hade hört talas om).

Men Jönsson klamrar sig fast vid sin käre Marx. För Jönsson tycker att shoppingen också är ett sorts arbete. Billiga prylar på Gekås och Ikea borde påföras kostnaden för fiktiva sociala avgifter och frivilligt förlorade semesterdagar!
Jag anar en princip här:

1. Marx har alltid rätt.

2. Om Marx någon gång skulle ha fel, gå till punkt 1.

I Ånge beklagar han att det tycks omöjligt att diskutera ”den gemensamma ekonomin”.
I Haparanda konstaterar han att privat ägande är ett grundläggande problem, i Angered att kommunismen tyvärr inte längre existerar som alternativ och att ”vi som tillhörde vänstern under 70- och 80-talen är på ett sorgligt sätt fast i det förgångna, plågade av fantomsmärtorna efter kommunismens kollaps, varesig vi vill erkänna det eller inte.”
Ständigt detta anspråksfulla ”vi” i boken! När man tittar närmare på det är det ett mycket litet ”vi”, en fraktion som på kultursidor i Aftonbladet och DN vill återupprätta Lenin!

Ur ett dalaperspektiv är förstås Jönssons besök i Grängesberg extra intressant, och för någon som är uppväxt där blir intresset dubbelt.
Skärningen, ni vet det där gruvhålet som rymmer tio Stora stöten och som vi grängesbergare alltid struntat i, är tillsammans med att centrum flyttades för 50 år sedan centralt i skildringen.
Sanningen om kapitalismen finns någonstans där ute, bland husgrunderna, det stora hålet, bilvraken, järnsängarna, kylskåpen. ”Det är vackert.
Gripande, mitt i förfallet”.
Hörde ni någon som gapade vid Skärningen i april 2011 är chansen god att det var Jönsson som prövade ekot.
”Grängesberg är samhället som utvecklingen svek och lämnade åt sitt öde”, slår han fast.
Jo, utvecklingen svek ju Birka också. Nya handelsvägar. En hemsk sak för birkaborna.
Trots sin totala tondövhet för platserna han besöker lyckas ändå Jönsson snappa upp att gruvorna kan komma att startas igen.

Han hör att huspriserna är på väg upp. ”Ska man skratta eller gråta?”, undrar han. Tja, journalister på DN Kultur gråter måhända. Inte grängesbergarna.
Jag förstår inte hur det är möjligt att tänka bort att den internationella kapitalism som han från alla håll attackerar var själva grundbulten för Grängesbergs existens när alla kurvor pekade uppåt där, i det Grängesberg Jönsson dubbar till ”socialdemokratiskt”.

Kapitalet var internationellt. Fråga Sir Ernest Cassel! Marknaden var internationell - kolla hur stor del som gick på export! Och kolla vilka som är där och prospekterar nu!
I Grängesberg missar Jönsson goda berättelser på var och varannan sida.
Varför pratar han inte med de italienska byggare han hör tala på Stopet och får veta om jätteinvesteringarna på Spendrups?
Varför får inte min klasskamrat Monica, dottern till gruvettans ordförande och den lokala ordföranden för Kommunal, berätta om sin väg till att bli föreståndare för museet som förvaltar bygdens mest framstående litterära namn?

Jönsson känner dofterna från köket på vandrarhemmet men går inte in där och pratar med Susanne, en annan klasskamrat, om tillvaron som småföretagare i Grängesberg.

Säffle är föresten också ”kusligt”.
I Sandviken slår boken över i öppet förakt. Jönsson lever sig in i tankarna hos arbetslösa Therese, 25:
”Jaga runt på loppis efter en vinterjacka. Måla naglarna med guldlack utan anledning. Fundera på någonting som någon sa i fyrans morgonsoffa, älta några onödiga ord jag slängde ur mig till min pojkvän sist vi sågs.
Spegla mig i Lindex skyltfönster, tänka att jag ser för risig ut. Önska att jag åtminstone kunde bli gravid.”
Sådan ser den ut, kulturvänsterns föreställning om tankegångarna på baksidan.