En människas obrutna tankeflöde
Lars Norén borrar i teman som religion, tid och liv i sin första roman på snart 40 år.
Inger Dahlman har läst och fångas av den mänskliga blandningen.
Relaterat
Artikelbilder
Fotograf: Patrik Gunnar Helin
Fakta
Litteratur
Filosofins natt
Lars Norén
Albert Bonniers Förlag
Sedan tidigt 1980-tal är Lars Norén förknippad med dramatik men det var som poet han började 1963. Snabbt blev han en viktig röst inom svensk lyrik innan teatern tog över. Nu återvänder han till skönlitteraturen för första gången sedan 1970-talet.
Boken heter Filosofins natt och är en mans obrutna tankeflöde, där han färdas mot det yttersta av resmål. Språket har poesins rytm och prosans handfasthet. I motsats till Noréns En dramatikers dagbok från 2008, som tillhörde mastodontklassen, har författaren denna gång valt ett anspråkslöst format.
Den man som möter är en 74 kilo tung, skallig 67-åring, varför man förstås kan läsa Filosofins natt som en bok på självbiografisk grund. Men egentligen är det totalt ointressant vilken, eller vilka personer som rör sig mellan pärmarna. Väsentligare är den stämning Norén skapar och de tankar om bland annat tiden, religionen och levandet han ger uttryck för.
Uppseendeväckande öden skymtar, till exempel raderna om en elvaårig pojke som mördar sin farbror med en sax, sedan mannen våldfört sig på hans storasyster sedan hon var sju år. Över huvud taget möter man oavbrutet beskrivningar av personer och situationer, visuella som om de förevisades på scen.
"… jag vet inte vem jag är, men jag färdas ju…, säger jag-personen alldeles i början av boken och närmare slutet konstaterar han: Det är inte långt kvar nu. Snart".
Hans fråga är: "Kunde vi ha gått någon annanstans, medan vi kastades ut i detta intet, där döden kommer före födseln, födda till död och ensamhet…" Snart byter han frågor mot påståenden, men kullkastade tidsperspektiv kvarstår, så att skilsmässa kan föregå giftermål och det är "… först paradis. Sedan helvete".
Helt rabiat är huvudpersonen i förhållande till religionen: "… Kristus försöker jag ta kål på … i fullkomlig övertygelse om att han inte ens har existerat" och "Jag hyser nästan hat mot hela den här jävla religiösa teatern med dess korsfästelse, straff, synd och syndaförlåtelse…"
Utan skyddsrustning framträder den som för ordet i Filosofins natt och trots att språket är vardagens vibrerar meningarna. Navelskåderi och barnsliga funderingar står sida vid sida med tankar och känslor av naket allvar. Just denna djupt mänskliga blandning gör boken till omskakande, berörande läsning.
