Mikael Niemi ger antydningar
Närmast apokalyptisk är Mikael Niemis senaste roman Fallvatten. Om hur en handfull människor i nordligaste Sverige möter katastrofen.
Oavbrutet regn har fått översta kraftverksdammen i Lule älv att brista. Vattenmassorna river sedan med sig damm efter damm och förvandlar dem till forsande vattenfall.
Mänskor överrumplas, flyr, lemlästas, dör eller överlever. Det är svartaste humor och fränaste dramatik när individer på ett ögonblick demoniseras och visar tänderna eller slåss som djur för att rädda liv.
Kompositionen är enkel men fungerande. Ur den anonyma massan lyfter Niemi dussintalet gestalter. De får egna kapitel som varvas. Personerna återkommer gång på gång till fram till den korta slutsummeringen om de få som klarat livhanken.
Makabra och osannolika händelser inträffar. Just det kännetecknar ju katastrofen. Därför köper man de hårresande berättelserna, till exempel den om en utbränd lärarinna, som lyckas karva sig igenom skinn- och köttslampor på en ung mans ben med en fickkniv och på så sätt få loss honom ut bråten som följer med vattnet och få honom i land.
Svårare att tro på är hur samma kvinna genomför ett samlag med den medvetslöse pojken innan han dör.
Efter andra världskriget förbluffades världen över hur snabbt människan låtit sig brutaliseras. Samma tanke tar Niemi upp. Hans personer klöser, slår och tvingar sig fram för att varna och rädda dem de älskar eller sig själva.
Han visar också hur till synes obetydliga detaljer kan avgöra människors liv. En samisk vattenfallsarbetare retar sig på ett en kvinnlig tekniker tackar nej till hans kaffe. Det slutar med våldtäkt och mord. En tvåbarnsmamma återvänder hem för att få med sig familjens katt och hon och barnen krossas av katastrofen.
Bitsk humor med klacksparkar mot samhälle och teknik finns det gott om. En same som lämnat fjäll och rennäring för ett fluffigare liv, kör en specialbyggd Saab, så säkerhetsutrustad att det håller på att bli hans död, när han hamnar i älven. På en kurs i England om säkerhetsfrågor häpnade kamraterna när de hörde att Swedish Arbetsförmedling betalat kursavgiften via Start It Yourself-bidrag. I älven klarar mannen livhanken genom luften i reservdäcket och med hjälp av en dammsugarslang som han snappar luft med.
Det är sagolikt drag i Fallvatten. Här är den Mikael Niemi tillbaka som förförde läsare och kritiker med Populärmusik från Vittula, romanen han år 2000 fick Augustpriset för. Den skymtar förresten när den håller på att slukas i vattenmassorna.
Den finns i en stuga, en länge sedan död särling byggt. Denne gav fan i nymodigheter och höll sig till timmer och rejäla spik. När andra byggnader pressas ihop av vattnet flyter den som en stadig Noaks ark och blir räddningen för en gravid kvinna. Det är lätt att ställa stugan mot den trasiga sushimaskin som också förekommer i boken. På liknande sätt ger Niemi överallt antydningar om var han har sina preferenser.
Inger Dahlman

































