Morans skapar feminism för folket
Caitlin Moran
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Bonniers
Ett reningsbad och tankeställare, det är Caitlin Morans manifest mitt i all humor, tycker dt:s recensent som läst om konsten att vara kvinna.
Relaterat
Artikelbilder
Caitlin Moran är brittisk krönikör och tv-kritiker. Konsten att vara kvinna är ett självbiografiskt feministiskt manifest där hon ställer frågor som: Varför måste vi ta bort allt hår på kroppen? Varför är bh:n så obekväm? Och varför frågar alla när man ska skaffa barn?Fotograf: Chris Floyd
Fotograf: Chris Floyd
Fotograf: -
Det skulle vara fullt möjligt att jämföra författaren och journalisten Caitlin Morans Konsten att vara kvinna med ett uppfriskande reningsbad. Den som kliver ned i boken och doppar huvudet ordentligt under ytan blir av med mycket ingrodd skit och kliver dessutom upp med ett leende som når ända till öronen. Moran lyckas just med det hon vill göra – att skapa ett feministiskt manifest som på samma gång populariserar feminismen och gör den begriplig för vanligt folk, en slags uppgradering av Germaine Greers Den kvinnliga eunucken föreslår hon själv.
Det som gör Konsten att vara kvinna så bra handlar bara delvis om att den är rolig, underhållande och skarpsynt (33 procent standup, 33 procent popkultur och övriga procent feminism, skulle en schematiker säga). Visserligen är den träffande och får mig ibland att stanna upp och klia mig i huvudet därför att jag plötsligt förstår något jag inte insett tidigare. Som varför vissa tjejer är fixerade vid förhållanden eller att gifta sig helt enkelt därför att en ensam kvinna fortfarande betraktas som misslyckad. Som att yngre kvinnor alltid får frågan när de tänker skaffa barn därför att barnafödandet är kvinnans enda och korta tid i samhällets strålkastarljus. Nej, det handlar egentligen inte om det här, utan om att Moran mitt i all sin humor och med sina SKRIKIGA versaler faktiskt är så fullkomligt ärlig att man helt enkelt tror på det hon har att säga.
När berättelsen börjar är hon tretton år gammal, väger åttiotvå kilo och jagas av grannskapets huliganer som kastar sten efter henne och kallar henne ”grabben”. Vi får sen följa henne genom den första mensen, den första kärleken, bantningar, anställningen på Melody Maker, vaknande modeintresse, giftermål och barnafödande. Så småningom inser hon att ”konsten att vara kvinna” behärskas bäst av den som faktiskt struntar i den och försöker åstadkomma något hon själv vill, inte vara något som definierats av andra (av män till största del).
På sätt och vis är boken även en klasskildring. Moran växer upp fattig, är äldsta barnet i en stor syskonskara och får ärva sin mammas trosor så fort hon blivit stor nog att ha dem. Men Moran gör ingen stor grej av ekonomiska samband, ibland förvånar det mig att hon till exempel inte kopplar strängare kroppsliga krav på kvinnor eller högre krav på hur man ska vara klädd till samhällets kommersialisering och massiva reklambombardemang. Delvis faller det möjligen utanför bokens tema, men jag tror att förklaringen är en annan. Moran tror inte på att göra sig till offer för omständigheter. Boken är ett manifest som manar till handling, inte självömkan. Därför innehåller den en hel del uppmaningar som ”inse att du är feminist!” och ”behåll muffen hårig!”.
För den som vill få sig en tankeställare om varför världen för kvinnor och män ser ut som den gör, varför det i vissa avseenden fortfarande kan betraktas som att dra en plågsam nitlott att födas till kvinna, finns nog ingen bättre bok än den här att läsa just nu.
