Hur gör man teknikhistoria intressant för en bred allmänhet, när så mycket av vardagstekniken är datoriserad bortom det begripliga och vi lever efter slit-och-släng-principen med resten? Det krävs en entusiastisk lärare. Michael H. Lindgrens fascination inför fenomenet Christopher Polhem smittar, och han är dessutom en flyhänt och lättläst författare.

Med säker hand skildras miljöer, teknisk utvecklingsnivå och politiska skeenden som låter oss ana den värld som Polhem rörde sig i och ville förändra. Mer detaljerat tekniska beskrivningar ligger i gråtonade rutor till förmån för den övergripande historien, som tar sin början i Christopher Polhammars föräldrahem på Gotland.

Tidigt faderlös flyttar han till farbrodern i Stockholm, men står redan som tolvåring utan familj och måste försörja sig själv. Så följer den fantastiska historien om en "self made man", driven av obetvinglig lust och envishet. Det är rörande att föreställa sig den unge Polhem som efter långa arbetsdagar vandrar en och en halv mil för att lära latin av husprästen. Snart har han dock en effektivare plan: Han erbjuder sig att laga det astronomiska konsturet i Uppsala Domkyrka, som stått stilla i tjugo år, mot en plats på universitetet. Och ror det i land.

Men studierna avbryts. Bergskollegium sänder Polhem till Kopparberget i Falun, som har akuta produktionsproblem efter det stora raset. Där vinner hans "hakspel"; en helt ny uppfinning för uppfordring av malm, effektivitetens seger över traditionens motstånd. Han kommer dock att finna sig motarbetad i sin iver att förbättra produktionen: "fålket i gemen ähro så tröglärda att ingen vijd Fahlun kunde lära kiöra en skåttkiära med mindre en viss person från Salberga måste förskrivas som dena konsten dem lära skule", utbrister han irriterad.

En bidragande orsak till antipatierna i Falun var kanske att han sällan hade tid att vara där. Samtidigt med uppdraget som bergets konstmästare var han i full gång med verksamheten vid manufakturverket Stjernsund. Här låg min största okunskap om Polhem: den enorma produktionen av föremål vid sidan om urverk och lås! Överraskar gör också Polhems arbetskapacitet, som nästan är obegriplig. Stjernsund var en industriell revolution, långt före sin tid, som dock inte fick den verkan på nationens utveckling som Polhem så ivrigt önskade. Trots att hans uppfinningar får högt uppsatta främjare, stöter han på patrull från dem som ser sitt yrkeskunnande och sin utkomst hotad. Två steg fram och minst ett tillbaka.

"Jag skulle vilja säga att Christopher Polhem är Sveriges mest okände kändis. Ni som läser denna bok kommer att undra varför". Ja, det undrar man verkligen, och jag hade gärna hört författaren spekulera kring ett svar. I kapitlet Christopher Polhems påverkan ges läsaren istället möjligheten att mellan raderna fundera själv. Kanske beror det bleknade minnet på att flera av Polhems tekniska landvinningar avbröts eller förstördes, och linjen mot framtiden fick ett brott. En annan förklaring kan vara att vi befinner oss i en tid då framtidens teknik lockar mer än historiens. När vi har svårt att förstå såväl den ena som den andra, känns det mer angeläget att ta del av den som kommer att påverka oss.

Allmänhetens historieintresse riktas ju också mot det vardagsnära livet. När det gäller den saken, deklarerar Lindgren att hans berättelse om Polhem är skriven med fokus på teknik. Med respekt för avgränsningen av det enorma källmaterialet, måste jag ändå konstatera att resultatet blir ett ganska traditionellt historieberättande. Polhem efterlämnade mängder av brev och skrifter, och som läsare undrar jag över hans reaktioner på älskade barns död, på brytningen med vännen Swedenborg; på när Karl XII blev skjuten, som han haft täta kontakter med. Hustruns röst hörs inte i texten, inte heller någon av döttrarnas, och sönerna träder fram i kraft av sin roll som faderns samarbetspartners. Jag hade önskat lite mer personlig färg åt herr Polhem, som bland annat skrivit en bok med råd till unga kvinnor om män, matlagning och barnuppfostran. Men det blir kanske en annan bok, nu när huvudspåret är så väl utlagt i Christopher Polhems testamente.

Karin Håkanson