Det handlar om en enda dag i Dublin, den 16 juni 1904, samma dag som James Joyce för första gången hade träff där med Nora, kvinnan han skulle gifta sig med. Det berättar Stephen Farran-Lee, som redan i vaggan knöts till Ulysses genom att bli namngiven efter Stephen Dedalus. Han betonar det som är romanens signum: att Joyce aldrig lämnar ut sina gestalter helt till läsarens löje, hur vildsint han än parodierar.

I USA svartlistades Ulysses under trettio år. Vad annat var att vänta med tanke på den frenesi med vilken Joyce beskriver pussande på rumpor, klampande i sexuella utmarker, aktiviteter på pottor och dass och hanteringen av snorkråkor. Och ännu mer förstummande än de blodfyllda kroppsliga beskrivningarna måste samtiden ha upplevt Joyces religiösa parodier. Så figurerar Bloom till exempel som Messias. Hans underverk är att förutsäga vilken häst som kommer att vinna kapplöpningarna.

Den tid fanns, då ingen trodde en, om man sa att man läst Ulysses. Det är lätt att förstå. Romanen är bitvis totalt förvirrande. Lätt att ta sig igenom är bara ett enda avsnitt. Det berättar om tre unga flickor som passar småbarn på en strand, där Leopold Bloom sitter och känner sig smickrad av deras intresse. För övrigt smyger sig dunklet in, vare sig Joyce använder sig av drama, frågor och svar, inre monolog eller någon annan teknik. Han hade ett facit, berättar Farran-Lee, där han bland annat namngett kapitlen för att ange kopplingen till Homeros Odyssé. Ulysses är ju, gud bevars, en parafras på Homeros epos.

Men glöm det. Det saknar all betydelse för förståelsen. Bokens lyskaft ligger i att Joyce, där han skrev den i exil, fjärran från sin ungdoms Dublin, lyckades göra sin misslyckade Leopold Bloom till en storslagen människa. Hunsad och förhånad fortsätter Leopold att ha vilda framtidsplaner och att älska sin yppiga, obildade, otrogna hustru, den bedagade sopranen Molly. Hans små avstickare till andra görs mest i tanken och hur solkig hans vardag än är, så omstrålas den av hans omtanke om sina medmänniskor.

Intressantare än parallellerna med Homeros är anknytningen till Shakespeare. Både Hamlets vålnad och annat har motsvarighet i Ulysses. Och Shakespeares övergivna hustru Ann Hathaway i Stratford, som inte såg till maken på tjugo år, jämförs med Odysseus hustru Penelope, trånande på ön Ithaka. Molly trånar på ett annat sätt där hon har kvinnomannen Leopolds stora kalla fötter i sängen.

Komplex är ett ord som är alldeles för litet för James Joyces Ulysses. Mellan dess pärmar utspelas allt mänskligt medan dagen går mot oundviklig kväll.

Drygt fyrtio sidors inre monolog, där enda skiljetecknet är en ensam punkt, avslutar Ulysses. Det är Molly, Leopolds hustru, som framträder i helfigur i en strid ström av associationer. Avsnittet har förlänat James Joyce ryktet att ha introducerat den inre monologen. Så är det inte alls. Han hade föregångare. Men han var först med att visa vad den verkligen dög till.

Och nu har Erik Andersson lyckats återskapa hela det vitala, fräcka och ibland plumpa fyrverkeri som är Ulysses, med dess avståndstagande från krig, med dess medkänsla och med dess hysteriska drift med allt, från idiotiska annonser till hycklande präster. I boken Dag ut och dag in med en dag i Dublin berättar denne vad han haft att tampas med. Resultatet av hans möda gnistrar, precis som originalet. Men som sagt, inbilla er inte att det är en lätt match att ta del av det.

Inger Dahlman