Joan Didion hör till de starkaste rösterna i nutida amerikansk litteratur. I den självbiografiska boken Ett magiskt år av tänkande (2005) gav hon liksom nu röst åt sorg och förlust.

Hon föddes 1934. I Blå skymning ställer hon sin och broderns fria uppväxt under 1930- och 40-talen, utan ständig inblandning från föräldrarna, i kontrast mot den extrema kontroll dagens curlingföräldrar utövar mot sina barn.

Hon blickar också bakåt mot en annan förlorad värld. Där rörde sig vackra, framgångsrika kvinnor som Sophia Loren med elegans liksom hennes egna Hollywoodvänner, vars signerade smycken och dräkter från Chanel hon studerar på foton från dotterns dop. Och hon minns med vemod sina röda mockasandaletter med tio centimeter höga klackar som hon aldrig mer kommer att kunna gå i.

Men mest kretsar minnena kring Quintana Roo, det vackra barnet hon och hennes man John Gregory Dunne valde bland andra spädbarn på en BB-avdelning och namngav efter ett landområde i Mexico. Ett barn, som brådmoget tog på sig vuxenroller, där hon följde sina framgångsrika föräldrar till lyxsviter på världens främsta hotell och som, enligt vad Didion börjar tro, inte hade en aning om hur livsnödvändig hon var för dessa föräldrar.

Samma år Quintana gifte sig hamnade hon i coma och respirator. Då hade hennes far nyss abrupt dött mitt i en middagsbjudning. Själv skulle hon snart följa honom.

Joan Didion beskriver hur totalt oförberedd hon var inför vad som hände. Nyss hade hon och John sett oleanderblommorna i Quintanas hår på bröllopsdagen. Så slår ödet till. Didion påminner läsaren om den oskuldens tid vi så väl känner igen; de där aningslösa åren då man trodde att lycka och hälsa och kärlek och vackra barn var vardagliga händelser. Hon gör det med en stil, böljande och intensiv som livet självt.

Hänsynslöst självutlämnande blottlägger hon sina egna tillkortakommanden som mamma och sina nya insikter om barnet, som hon kanske aldrig nådde fram till. För henne reduceras minnena till att bli ett redskap att förstå hur lite jag förmådde uppskatta nuet, då när jag hade det.

Lika starkt beskriver hon åldrandets symptom, när synen begränsas, när man fruktar att rasera garaget när man backar ut bilen, när man inte längre vågar lita på minne och balans. Ur detta stiger för Didion skräcken att också dottern, vars livsdagar hon ständigt ser, skall blekna och försvinna. Så här avslutar hon sin drabbande bok om förlust, åldrande och sorg:

"Rädslan gäller det som fortfarande kan förloras. Ni kanske inte förstår att det fortfarande finns något att förlora. Jo, vi förstår".

Inger Dahlman