De som har läst de tidigare böckerna kommer känna igen ett par gamla bekanta. Vi får följa Mahmud och Jorge som planerar sitt livs stöt, JW som snart muckar från kåken, polisen Häggström på undercover-uppdrag, och Natalie Kranjic som kämpar för att styra upp sin fars gråsvarta imperium. Men att leva livet deluxe visar sig vara svårare än de tror.

Livet deluxe inleds med ett citat från den hyllade HBO-serien The Wire, om livet bland kriminella och poliser i Baltimore. Det är ett citat som känns symptomatiskt för Lapidus ambitioner. För Lapidus vill så gärna visa att han känner till den hårda verkligheten där ute, att han är nere med snacket. Men Stockholm är inte Baltimore, Mariatorget är inte ett rufft område, Biskops Arnö är inte en extremistskola, och hälften av barnen i Södertälje kommer knappast att bli biltjuvar.

I sin vilja att visa hur farligt Stockholm är, går Lapidus till sådana överdrifter att resultatet blir det motsatta. Istället för en röst inifrån ges vi en röst uppifrån, den trygga medelklassens syn på förorten och dess invånare. Istället för en realistisk röst om livet som kriminell i Stockholm, får vi den äventyrstörstande pojkens romantiserade syn på gangsterlivet. Denna uppblåsta hårdkokhet hör till i noirgenren, den har t o m sin charm, men den lämnar ändå en ständig eftersmak av storögd beundran av det kriminella livet. Jag är därför inte förvånad över ryktena att Stockholms kriminella gillar att läsa Lapidus. Vem tycker inte om att framställas som betydligt häftigare än vad man är?

Men om vi bortser från Lapidus egna trovärdighetsanspråk, så är det en effektiv skröna som rullas upp. Visst är vissa karaktärer rent osannolika, framför allt Natalies halsbrytande utveckling till gangsterdrottning och femme fatale. Men noir är en tillåtande genrer för arketyper, och spindelnätet av intriger och händelser som utvecklar sig på flera plan samtidigt, är skickligt uppbyggt.

Tyvärr behåller Lapidus sin irriterande ovana att utesluta verb och hjälpverb på regelbunden basis, vilket bryter det omsorgsfullt uppbyggda intrycket av en James Ellroysk stackatostil med sina ´prator´, slang, internuttryck, och meningar som lösryckta anteckningar som inte innehåller fler ord än absolut nödvändigt. Istället tillförs ett element av barnspråk till texten som påminner om Max-böckerna. Det ger en förmodligen högst oplanerad verfremdungseffekt, och bidrar tillsammans med Lapidus storögda fascination för gangsters, till att dra ett löjes skimmer över romanen.