Våren 2009 hade Patrik Sjöberg avslutat tävlandet sedan över ett decennium tillbaka. Olika projekt, jippon och sponsorevenemang hade fyllt hans tid sedan dess. Den yngre höjdhopparen Christian Skaar Thomassen öppnade vid den här tiden en idrottsanläggning i Strömstad, och idrottsstjärnorna Thomas Ravelli och Patrik Sjöberg bidrog med att göra ett publiklockande jippo.

Vid middagen efteråt hamnade Christian och Patrik bredvid varandra. Gemensamt har de att de blev tränade av den mer eller mindre geniförklarade tränaren Viljo Nousiainen, då avliden sedan tio år tillbaka, strax efter att Sjöberg slutat tävla. Sjöbergs privata avsked till tränaren som varit en central del av hans liv sedan barndomen var att pissa på hans grav.

Skaar Thomassen berättade vid middagen hur Nousiainen förgripit sig på honom sexuellt och att han inte var ensam om detta. För Sjöberg öppnas återigen dörren öppen till ett barndomstrauma, och överväldigad nekar han till en början att något sådant hänt, men han möter det förflutnas demoner och resultatet av det är denna bok.

I mångt och mycket handlar boken lika mycket om den egensinnige tränaren som Sjöberg själv. Nousiainen hade en unik förmåga att plocka fram talangen hos de pojkar han tränade och Sjöberg konstaterar i boken att utan Nousiainen så vore det osannolikt att han hade nått sina framgångar.

Sjöberg var ett stökigt barn som inte passade i skolmiljön. Desto mer lovande var han som friidrottare och Nousiainen tog sig an bråkstaken. Han fanns alltid till hands för den faderslöse och vilsne Patrik och snart nog började Viljo att göra sexuella närmanden. Deras relation var åren fram till Nousiainens död problematisk. Uppdämd frustration resulterade i våldsamma gräl och vid några tillfällen, berättar Sjöberg, var det bara en tillkämpad självkontroll som hindrade honom från att slå ihjäl sin tränare.

Karriären och det övriga livet belyses noggrant, men det hamnar i bakgrunden i förhållande till det trauma som Patrik bearbetar i boken. Samme man som hjälpte honom att skapa hans framgång och liv, förpestade det även i skydd av de vrår dit världens blickar inte nådde.

Bilden av Sjöberg som framträder här passar rätt bra med den offentliga person vi känner igen.

Kaxigheten och uppkäftigheten ligger alltid nära till hands och auktoriteter av vilket det vara månde göre sig ej besvär. Det har resulterat i konflikter med alla från Friidrottsförbundet och skatteverket till lapplisor. Det ledde till att han bröt med förbundet där dess dåvarande ordförande Bengt Westerberg porträtteras i riktigt osympatisk dager.

Det saknas inte självinsikt och Sjöberg poängterar att han alltid sett det som en sport att provocera folk.

Trots, eller kanske tack vare att den komplicerade relationen till Nousiainen dominerar, så är biografin riktigt rik på innehåll. Tjusningen och skönheten med höjdhopp förmedlas övertygande och människan Patrik Sjöberg och hans historia framträder med alla konturer. Boken är ett måste för den idrottsintresserade och rekommenderas varmt till alla andra.

Anders Lagerquist