Han skrev förra årets bejublade Dansen inställd på grund av krogshow tillsammans med Stefan Nykvist och står för stora delar av materialet även i nya showen Aldrig Ramlösa som har premiär på Klockargården ikväll. Enligt de andra i bandet är Peter Larsson den som blir igenkänd, får stanna och snicksnacka och skriva autografer. Vi stämde träff med Larz Kristerz-profilen som visade sig vara både rolig och lågmäld.

– Jag är ju inte den som hoppar jämfota och flaxar med armarna när jag går nerför en gata. Men vi har väldigt bred humor i orkestern, vi gillar att skoja. Stefan är en riktig spelevink medan Micke till exempel är skötsam och håller ordning - och så rätt som det är så kommer det något dräpande. Det är nog samma med mig, man ser nog inte på mig när det ska komma.

Vilken roll har du i nya föreställningen?'

– Man kan säga att mycket av det icke musikaliska vilar på mina, Stefans och Johan Berglunds axlar.

Vi kommer att få se er i kvinnokläder är det sagt?

– Ja, eventuellt. Det kan ju vara en humoristisk effekt med den här kroppen att se den i kvinnokläder. Jag kan säga så mycket som att det är en sketch som bygger på den grejen. Men högklackat blir det inte. Jag tror inte det finns högklackat i storlek 46-47. Men hur Stefan har tänkt vet jag inte riktigt.

Hur ser rollerna ut i bandet, tampas du och Stefan om platsen längst fram?

– Jag tycker inte det. Det har blivit så att Stefan får mycket erbjudanden, särskilt efter Körslaget. Men på stan kommer folk fram och känner igen mig. Efter Dansbandskampen var det väl rätt hysteriskt ett tag, jag minns hur jag skulle gå genom Mora och göra ett ärende. Det tog en time att gå fram och tillbaka. Alla skulle rycka i en och prata. Det är kul, men det kan vara stressande om man har något man måste göra. Nu är det inte alls samma hysteri. Då kunde man få en kamerablixt rätt i ansiktet när satt och åt och folk drog i en hela tiden.

Men trivs du med det eller skulle du helt slippa?

– Det är kul att få uppskattning för det man gör. De flesta som håller på med musik så här är nog lite exhibitionistiska och vill ha bekräftelse. Men det är skönt att det har lagt sig lite efter Dansbandskampen.

Du har sjungit country i Big Crow Pete & the Big Creek Boys också, vad lyssnar du själv på för musik?

– Mer åt countryhållet i så fall men jag lyssnar mest på ljudböcker nu förtiden. Det blir sällan musik. Just nu lyssnar jag på en bok som heter Kaffe med rån om några åldringar som begår en konstkupp. Annars blir det mest deckare. Jag gillar Läckberg till exempel.

Du är lastbilschaufför när du inte spelar, måste man inte vara ensamvarg då?

– Jag jobbar inte som det nu men jag hade det väldigt fint och körde kontorstider i Dalarna tidigare. Men visst måste man gilla att vara ensam. Jag tycker det är skönt att köra långa sträckor själv och lyssna på ljudböcker, komma fram och träffa kunder en stund och sedan hoppa in i lastbilen igen.

Hur går det med ensamheten när man spelar i band då?

– Alltså, de få gånger man får vara själv uppskattar jag. Det är inte så att jag vill sitta för mig själv i en håla under jorden hela tiden.

Du är känd för din honungslena mörka röst, får den de kvinnliga fansen att smälta?

– En gång spelade jag som trubadur på en avtackningsfest för en kvinna som gick i pension och efteråt kom hon fram och sa att jag hade en riktig sängkammarröst. Men i övrigt så rör jag mig nog snabbare än den genomsnittliga rollatorföraren, de yngre har väl synen i behåll så nej jagad blir jag inte. Det är inget Black Jack-syndrom, inte för oss i alla fall.

Om Larz Kristerz skulle gå upp i atomer, vad skulle du göra i stället?

– Fotografera. Jag gör det som hobby. Jag gillar att ta porträtt och hade gärna inriktat mig på det. I bandets blogg är det jag som fotar och filmar allt och jag och min sambo har faktiskt gjort en kalender för nästa år ihop med en kompis. Hon håller på med 50- och 60-talsprylar så vi har tagit bilder på tjejer i kläder från den tiden.