– Det känns jättevemodigt men vi har funderat på det här ett bra tag, säger Thorleif Torstensson.

Avskedsspelningen i Växjö Folkets park den 8 september, med gästartister och gamla medlemmar, är sedan länge utsåld. Därför blir det en extra danskväll två veckor senare. Men sedan är det slut.

Bandet har haft som motto att avsluta värdigt och att så många som möjligt ska få chansen till ett sista möte. Därför har tiden från januari fram till nu, varit som en enda lång avskedsturné.

– Det tar hårt i hjärtat men man ska sluta medan tid är. Om Thorleifs hade tynat bort skulle minnet också ha tynat bort, säger Thorleif Torstensson.

Men visst har han mött bedrövelse och tårar. Thorleifs har varit en del av mångas liv i 40-50 år.

Själv började han med att spela klarinett hemma i Klavreström. Musikintresset väcktes när han hörde Norrhults musikkår på 1 maj och dragspelsmusiken i radion tyckte han var vacker.

– Jag samlade ihop folk omkring mig som hade instrument, så första sättningen var lite märklig med två klarinetter, cello, dragspel och djungeltrumma, berättar han.

Det sistnämnda instrumentet hade föräldrar tagit med sig hem från en turistresa i Afrika.

1962 fick Thorleifs sina första engagemang som dansband. Det var instrumentalmusik som gällde i början, men så småningom gick det inte att värja sig mot den nya popen.

– Vi hade som mål att om en låt låg på tio i topp ena veckan skulle vi spela den veckan efter, säger Thorleif Torstensson.

Nu var det ju förstås på 1970-talet som dansbandskulturen blev till ett fenomen. Då var Thorleifs rejält stora, redan deras andra skiva sålde guld och Gråt inga tårar har med tiden blivit vald till århundradets dansbandslåt. Thorleif Torstensson tror att han har sjungit den 3 000-4 000 gånger.

Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid, spelade när Thorleifs hade paus. De hade ännu inte börjat kalla sig för Abba och stod i skuggan av det populära dansbandet.

– Agnetha bjöd oss på kaffe, minns Thorleif Torstensson.

1970-talets dansbandsmode är ett kapitel för sig. Skatteverket tillät inga avdrag för orkesterkläder om de inte var så extrema att de knappast kunde användas privat. De så kallade fantasikostymerna blev en trend.

– Men vi var inte så extrema som många andra, tycker Thorleif Torstensson.

Vad är det värsta du har haft på dig?

– En knallröd sparkdräkt med dragkedja från skrevet upp till hakan, kråsskjorta med krage som hängde över axlarna och röda platåstövlar.

Den munderingen bar Thorleifs när de spelade i TV:s Nygammalt. Aftonbladet hade en recension dagen efter.

– De skrev att vi såg ut som pimpinetta damer och lät som Frälsningsarmén.

Mot slutet av 1970-talet kom discoeran som höll på att ta död på hela dansbandsvärlden. Thorleifs försökte hänga med.

– Vi trodde ju att vi skulle haka på nästa trend, till och med Ingemar Nordströms som är ett dansband från 50-talet började spela disco, berättar Thorleif Torstensson.

Han säger att det höll på att ta en ände med förskräckelse. Och låtar som American Generation och Steammachine Bump blev väl knappast några Thorleifs-klassiker.

– Bump var en dans där man skulle stöta ändorna mot varandra, folk bröt benen av sig på dansgolvet.

Thorleif Torstensson tycker ändå att det är kul att ha gjort det.

– Men sedan blev vi lite mer anständiga, säger han.

På 1990-talet återgick Thorleifs till ett traditionellt dansbandssound. Det visade sig vara ett lyckokast. De blev större än någonsin.

– Vi hade 1 300 personer i snitt, det hade vi inte på 70-talet. 90-talet blev vårt största decennium.

Thorleif Torstensson vet att han kommer att sakna alla människor och publikkontaken när karriären är över.

– Det är ju en fantastisk arbetsplats man har haft, men jag kommer inte att sakna det asociala livet, helgerna i turnébuss. Det blir skönt att leva ett lite mer normalt liv och ägna sig åt sig själv, säger han.

Kanske gör han verklighet av en gammal dröm. Thorleif Torstensson funderar på att skriva en dansbandsopera.

– Jag satte mig ner och skissade. Det är en tuff och diger uppgift, men jag ska försöka.