I slutet av 80-talet damp det ned ett fenomenalt album som blev danska D-A-D:s genombrott. No Fuel Left For The Pilgrims hade en mängd starka raka rocklåtar och ett energiskt driv som kombinerades med emotionellt djup. Låtar som Girl Nation och megaläckra Sleeping My Day Away innebar att de stora scenerna öppnades för danskarna. Tidigare har de spelat på Peace & Love och nu hålls de som den mest prominenta gästen på Rockstad: Falun.

Nattscenen är höljd i en suggestiv rökdimma vars effekt förstärks av ett milt scenljus när Jesper Binzer hälsar publiken välkommen med ett välartikulerat För fan Falun. Under natten ska hans mantra bli; Förstår ni vad jag säger, Falun?, Den sprallige basisten Stig Pedersen spelar på ett antal lekfullt utformade basar, bland annat en genomskinlig och självlysande sådan. Alla i bandet vandrar runt på högtalare, ramper och på trumpodiet och spexar. Men Stig ger återkommande ett närmast livsfarligt intryck då han ställer sig på baskaggen eller balanserar på medhörningarna. Han tycks även vara totalt orädd för de höga eldlågorna som med jämna mellanrum nästan slickar scenens tak.

Spexandet förstärks av Jespers inlevelsefulla gestikulerande och mimik när han sjunger, han grimaserar, skakar och vevar med armarna. Kort sagt så är det en fröjd för ögat att se D-A-D och när Jesper säger att en konsert skapar man med hjälp av två saker, kärlek och talang, är det bara att konstatera att de har en talang för att göra en småskruvad teater av det hela.

Musiken kan väl beskrivas som rak med fyndig garagerock. Det finns tillfällen då en viss slätstrukenhet hotar att infinna sig, alla låtar är inte lika skarpa som hitsen, men skojfriskheten och charmen jagar det hotet på flykten. När de efter en halvtimme river av Girl Nation visar de varför de spelar som huvudband, de bästa låtarna är mäktig och enkel rock som fängslar.