Panzer Princess, som när jag sist såg dem var mer parodi och pastisch än ett stabilt band med sina egna fötter på jorden, har nu växt till sig lite och blivit något intressantare.

Trummisen, till exempel, ger om inte allt så väldigt mycket där han bankar livet ur sitt stackars trumset. Resten av bandet är också på ett glatt och hejigt humör. Men det är alltså mer i själva framförandet än i låtmaterialet det hela ligger. Man glider fortfarande fram på samma soliga boulevard som Mötley Crüe och tidiga G´n´R. Eller hustlar sig fram på samma skitiga bakgator som Johnny Thunders och New York Dolls. Det är gitarr-piruetter, fula ord och mikrofonstativ som flyger hejvilt. Och i en låt som Does your mother know?, en härligt drivig och bekymmerslös rockpärla, förvaltas arvet riktigt bra. Men det som eftersöks är alltså det där lilla men ack så viktiga egna. Jag söker och söker men hittar det inte. Å andra sidan kan jag känna att Panzer Princess ändå har hittat sin grej genom att snyggt och svängigt väva samman ovan nämnda bands bästa sidor till en väl fungerande enhet.

Så som lite svettig sleaze-underhållning för stunden fungerar det alldeles perfekt i den stekheta solen. Men lite tråkigt är det allt att de går av efter knappa halvtimmen istället för de 40 minuter de hade på sig att röja. Jag, och med all säkerhet fler i den lilla men trogna publiken, hade gärna hört ett par stänkare till.

Martin Wennberg