Fallet Thomas Quick som kommer ut idag blev Råstams enda bok. Den 12 januari dog han i cancer. Han färdigställde boken på sin dödsbädd.

Den är journalistik av allra bästa sort, den är nästan omöjlig att lägga ifrån sig. De mest häpnadsväckande uppgifter presenteras slag i slag, då och då med en vacker, underskruvad humor.

När Thomas Quick, som Sture Bergwall hette då, i terapin började berätta om de många mord han påstod sig ha begått och det sedan blev rättssaker av dessa, restes tidigt tvivel bland flera journalister, psykologer, poliser och jurister. En annan tätt sammansvetsad konstellation från samma yrkesgrupper förde dock processen igenom sex rättegångar, med samma resultat - morddomar. För den som följt debatten och fallen finns faktiskt inte så många överväldigande nya omständigheter. Så många andra har redan pekat på absurditeterna i grundförutsättningarna om bortträngda minnen av sexövergrepp i barndomen, sammanblandningen av förhör och terapi, ledande frågor, vårdens egna taffliga brottsutredningar, den väldiga majoriteten felaktiga uppgifter, medgärningsmän som aldrig åtalas eller vittnar inför rätta och den totala frånvaron av handfasta tekniska bevis.

Råstam får fram dokument vars existens varit kända, men som inte kunnat granskas tidigare. De 13 anträffade pärmarna i Sundsvall är omtalade.

Men det som är verkligt nytt är systematiken. Öppenheten inför var materialet tar honom. Den förutsättningslösa prövningen av fakta.

Tidsserier. Excelark. Korsreferenser. En del journalister är noggranna. Andra är ännu noggrannare. Och så finns det sådana som Hannes Råstam. Han är hänförande, passionerat precis. Han fick fem Guldspadar. Den ypperste grävjournalisten.

Rättsapparaten klarade att själv konstatera att det föremål som påstods vara en benbit från ett 8-15 år gammalt barn, med sågmärken, istället är masonit.

Råstam pulvriserar domskäl efter domskäl genom att borra bakåt. När dök uppgiften upp i förhören eller terapin? Hur fungerade vallningar och rekonstruktioner? Vilken information hade Quick haft tillgång till då? Hur gick det till när en berättelse etablerades, som sedan kunde jämföras med verkligheten?

Fick tingsrätterna all relevant information? Var underlaget vinklat? Svaren på frågorna är överväldigande tecken på en långvarig rättsskandal, om än ej en rättsröta, eftersom omständigheterna i denna härva är så unika.

Råstam påstod tidigt att pressen hade en avgörande roll i härvan. Under en föreläsning för journalister i Falun 2009 slog han fast: Utan media ingen Quick.

Råstams tidsserier visar hur Quick kunde använda tidningar för att gå ut med sakuppgifter och sedan anpassa sina berättelser efter reaktionerna hos terapeuter och poliser. Ur ett dalaperspektiv är det särdeles intressant att pressens roll granskas av en grävare av en sådan kaliber som Råstam, eftersom Dala-Demokraten med sådan knappologisk hängivenhet monotont fört fram en enda sanning om Quick i nästan 20 år.

Om den här hållningen använder Råstam ord som rabiat, oförsonlig, ettrig och enögd.

Till en början samarbetade Råstam med DD:s redaktion. Råstam hade kontaktats flera gånger av DD för att förmås intressera sig för en granskning - DD:s förhoppning var att visa att de som kritiserade rättsprocesserna hade fel.

Råstam var tveksam till förslaget men fascinerades av de låsta positionerna i skyttegravskriget om sanningen.

Människor han respekterade kom till helt olika slutsatser av samma material. Hur var det möjligt? Råstam var en murvel av den gamla stammen, som inte accepterade det postmoderna påståendet att sanningen är relativ. Några hade rätt. De andra hade fel. Råstam ville skildra de olika uppfattningarna för SVT och började sätta sig in i materialet. Fallen diskuterades ingående med DD:s redaktion och samtliga cirka 300 DD-artiklar kopierades till Råstam. Rättsläget beskrevs på DD för Råstam med upprepade haranger fram- och baklänges.

I DD kunde väl definierade roller som intervjuoffer, nyhetsreporter, uppgiftslämnare till polisen och bedömare av andras syn på fallen blandas ihop.

Den ene reportern säger i DD till den andre om den misstänkte att risken för att han befinner sig nära ett psykiskt sammanbrott är naturligtvis stor. Det väsentliga är att mannen lämnar alla uppgifter han kan för att klara upp så många mord som möjligt.

Varifrån dess uppgifter kom verkar vara mindre viktigt för DD. Objektivitetsidealet försvann tidigt i rapporteringen som istället tog sig formen av en kampanj.

När Råstam mötte företrädare för DD i öppen debatt konfronterade han tidningen med att det var först efter att DD namngivit Gry Storvik som Quick läst namnet, antecknat det och senare nämnt det i förhör. Vid samma tillfälle fick Quick genom DD kännedom om ortsnamnet Myrvoll, som kom att bli avgörande för hur en vallning i Norge skulle tolkas.

Denna artikel från den 2 oktober 1998 fanns av någon anledning inte med när DD kopierade sitt Quickarkiv och överlämnade detta till Råstam.

Vid debatten medgav DD:s utsände utan vidare att han skickat en bok om mordet på Johan Asplund till den misstänkte.

Om denna utomordentligt anmärkningsvärda journalistiska arbetsmetod hade DD:s debattör två saker att säga: a) Inga uppgifter hämtade ur boken förekom i domen och b) den var tillgänglig för vem som helst på biblioteket.

Råstam förklarade att samtliga kläder och offrets röda ryggsäck är fakta som finns i boken och domen.

För Råstam började denna envisa oförmåga att ta till sig objektiva fakta kännas rent häpnadsväckande.

Att boken redan var ute är ju dessutom helt irrelevant. Varför gav DD-cheferna klartecken till en av dem som rapporterade om polisens misstankar att aktivt förse den misstänkte med faktaunderlag?

Vad ville DD uppnå genom ett sådant arbetssätt?

Råstams granskning ledde till att en journalist stängdes av från att skriva om fallet i DD:s papperstidning och först för någon månad sedan också på tidningens hemsida. Det har rapporterats i andra medier än i DD. Till slut lider Råstam med reportern, som han konstaterar lämnat verkligheten totalt och inte får någon annan reaktion på sin DD-journalistik än omgivningens stigande munterhet.

Men det finns inget roligt i detta. Det är inte reportrar som bestämmer vad det ska stå i Dala-Demokraten eller vilken arbetsmetodik som ska tillämpas. Det är dessutom nyhetschefer och ansvarig utgivare som bedömer om privata gärningar, om det nu handlar om sådana, är förenliga med yrkesrollen.

Råstams bok visar att de ansvariga har mycket att förklara för sina läsare.