Anna Eklund-Tarantino har gjort ett omfattande arbete med sin festival i den bygd där hon sedan några år etablerat sig. Omständigheterna kring årets tvådagarsfestival kunde dock ha varit mer gynnsamma, då den tidsmässigt kolliderade med såväl Dalhalla som Opera på Skäret. Därtill drabbades programmet av att tenoren Mathias Zachariasen tvingades lämna återbud av privata skäl. Men via sitt kontaktnät lyckades Anna ändock få tenoren John Haque att i sista minuten flyga upp från Parma som ersättare.

Så vid galakonserten i Floda kyrka hade man goda skäl till att det sedvanliga programbladet uteblev och varför såväl medverkande artister som repertoar meddelades muntligt och detta med uppenbara luckor. I gengäld skapades en otvunget gemytlig stämning visavi den entusiastiska publik, som belönade flertalet nummer med rättmätiga ovationer.

Pianisten Jacob Moscovicz fick förstås härigenom ett extra tungt repetitions- och konsertlass att genomföra. Hans insats var dock gedigen, musikaliskt starkt bidragande till den höga spänningsnivå man genomgående uppnådde i de dramatiska avsnitt som följde.

Carolina Bengtsdotter-Ljung fick både inleda och avsluta programmet med två nummer ur Mascagnis mästerverk Cavalleria rusticana. Santuzza torde passa henne ypperligt också sceniskt. I konsertversionen gav hon storartad resning åt både Santuzzas Romanza och den hätska duetten med Turiddu, i den senare utmärkt sekunderad av veterantenoren Peter Tornborg, instuderad med kort varsel. Tornborg hade tidigare bidragit med ett slagnummer ur operetten Paganini, där hans mörkfärgat dramatiska tenorröst inte var lika lämpad som för Turiddus.

Indienfödde tenoren John Haque gjorde entré med att falla på knä i kyrkgången, fatta en damhand och brista ut i Che gelida manina, ett av de allra största slagnumren för världens tenorer. Hans sceniska agerande slog an, men den avslutande höjdtonen fick inte riktigt den kraft som man vant sig vid. Då lyckades han övertyga långt mer i utdragen ur Carmen, där slutet av Blomsterarian passade hans lyriska kvaliteter utmärkt med ett bortdöende slut på höjdtonen.

Sopranen Petra Valman var en ny bekantskap, som framförde två arior ur Mozarts komiska opera Enleveringen ur seraljen, men där Konstanze i båda fallen uttrycker sorg och oro, om än smyckat med mängder av tekniska godsaker i Ach ich liebte, här många gånger lyckat genomförda.

Paula Hoffman fick inleda efter paus med Händels vackra Piangerò la sorte mia, för Cleopatra i operan Julius Caesar, och hon återkom i två duetter. Med Haques Don José visade hon i Carmen prov på förförelse som misslyckas på förtörnad soldat och med Anna Eklund-Tarantino kom en verklig höjdpunkt i duetten ur Delibes opera Lakmé, en onödigt vacker Dôme épais, som gav kvällens längsta applåd.

Kvällens allra mest gripande och högststående prestationer gav ändå Anna själv i arior hon gjort sig så välbekant i, ur La Traviata och Madama Butterfly. Båda är starkt laddade med motstridiga känslor kring kärlek till svagare män, båda är tekniskt svårbemästrade och omspänner hela sopranregistret. Men Anna lyckas också i sin framställning levandegöra dessa kvinnor på ett sällsynt sätt rent sceniskt. Dels har hon en fantastisk lätthet att i sitt ansikte växla mellan uttryck av många slag, dels låter hon dessa växlingar följa texten på ett så hudnära sätt, att upphovsmännen till både text och musik borde glädjas ovanligt mycket i sin himmel och lyssnare rörs till tårar. Till hösten berättade hon om turné i Australien och att det ska komma tre cd-skivor.

Tvådagarsfestivalen i Dala-Floda innebar också en rad andra aktiviteter, vars pedagogiska aspekter borde intressera Musik i Dalarna till samverkan, inte minst i länets skolor.