Den motbjudande tvärsäkerheten
Vad kan man egentligen vara helt säker på här i världen?
Relaterat
Artikelbilder
Fotograf: Dan Hansson/SCANPIX
Per Bjurman.
Fakta
Orsaker till extas...
NEW YORK GROOVE: Det är Kiss-gitarristen Ace Frehleys version av Hello-hiten med det namnet, och dess mässande refräng om att "I'm back, back in the New York groove", som ringer i öronen när jag efter fem veckors semester i det svenska regnet glider genom Lincoln Tunnel och ut i det febriga gyttret på Manhattan igen. Det är fortfarande, efter snart åtta år, just så det känns att komma tillbaka hit efter längre resor. Varje gång. Kicken är enorm, hela själen försätts i magisk vibration.
LATE FOR THE SKY: En omöjligt fuktig kväll – vi har bara såna kvällar nu, som tagna ur gamla "Kojak"-avsnitt – sitter Jackson Browne på scenen på överjordiskt vackra Beacon Theatre med en fin liten trio och framför avskalade, innerliga versioner av sina starkaste ballader. Den här är så bra att det knappt går att andas.
THE NEWSROOM: Dialogen är överdrivet smart – ingen i hela världen pratar ju så där HELA TIDEN – och präktigheten ibland något påfrestande, det här är likafullt den första nya tv-serie sedan Sons of Anarchy jag känner att jag verkligen måste se varje sekund av. För karaktärerna, för intensiteten, för atmosfären under "sändningarna" och för Jeff Daniels.
GABBY DOUGLAS: Har man en mamma som är för Domnarvets Gymnastikklubb vad Slana Österberg var för IK Brage gläds man förstås i hjärteroten över att se hur stort gymnastik blir i USA under OS – och hur den här fantastiska tjejen blivit hela jättelandets egen Sussi Diffner.
OLD FASHIONED: Don efter person, heter det. Och detta har varit min amerikanska sommardrink. 6 cl bourbon, angostura bitter, en sockerbit och lite soda. Man känner sig som Dean Martin när man dricker den.
MICHAEL PHELPS: Har man vuxit upp ett par stenkast från Maserhallen och sett såna som Pelle Wikström, Ulf Kaustinen och Janne Nilsson som hjältar av samma dignitet som Elvis gläds man förstås i hjärteroten över att se hur stort simning blir i USA under OS – och hur den här fantastiske kungen blivit hela jättelandets egen Per "Senan" Johansson.
FRANK OCEAN: Believe the hype. Frank Oceans Channel Orange är det mest förföriska moderna r'n'b-albumet på åtskilliga år.
Åh, det är klart; att Tomas Forslund är Gud, att de serverar planetens godaste biffar på Sparks på 48:e gatan, att Frank Sinatras "Cycles" hör till de bästa inspelningar som gjorts, att det räcker att titta på vermouth-flaskan när man ska blanda en riktigt bra dry martini, att ingen nånsin varit hårdare än Zeb Macahan, att det kommer sjunga i hjärtat när Robbin Sellin skjuter upp Brage i Allsvenskan i höst, att himlen fanns i Johnny Thunders trasigaste riff, att snålhet och brist på humor är de sämsta av karaktärsdrag, att inga solnedgångar håller högre klass än de jag ser från min lägenhet i Midtown den här tiden på året, att "Enhörningens hemlighet" är det allra bästa Tintin-albumet och att Bon Jovi alltid kommer att stinka.
Fast egentligen...inte ens det är ju några oomtvistliga sanningar (bara det om Forslund!).
Som jag råkade konstatera på Twitter häromdagen:
"Tvärsäkerhet är en så motbjudande egenskap att jag inte vill vara tvärsäker ens på det – att tvärsäkerhet är så hemskt."
Det var ursprungligen bara en fånig liten oneliner, skjuten från höften när jag tvingats lyssna lite för länge på radiofascisten Rush Limbaugh.
Men ju mer jag tänkt på det, desto sannare klingar yttrandet. Det finns verkligen inget mer obehagligt än människor som är helt tvärsäkra, som VET att de har rätt, som aldrig skulle kunna drömma om att ifrågasätta eller ompröva egna ställningstaganden och vägrar ta intryck av, eller ens lyssna på, andra ståndpunkter.
Ja, det är en sak i den okomplicerade ungdomen. Jag har aldrig vetat så mycket, varit så smart och haft så orubbliga åsikter som när jag var sjutton – till allmän glädje för Lars Werner, dessvärre.
Sedan har tvivlen långsamt vuxit sig starkare, gränserna mellan svart och vitt kletats ut i en alltmer förvirrande gråzon, frågetecknen ställt sig i allt stramare givakt i hjärnsubstansen – och nu vet jag ingenting längre.
Är det så bra då?
Nej, det är jag verkligen inte säker på...
Men det är lika förbluffande som otäckt att till exempel under den amerikanska valrörelse jag för tillfället bevakar notera hur trosvissa och totalt oanfäktade av osäkerhet kring de egna argumentens förträfflighet vuxna människor kan vara.
Dom borde tänka på vad Tage Danielsson – vars storhet jag ändå är rätt så bombsäker på – en gång slog fast:
Utan tvivel är man inte klok.
Nu ska jag börja ladda för en spelning med Al Green på Beacon Theatre i nästa vecka.
Han är ju bara bäst.
Kanske.
Eventuellt.
Eller inte...
