Lotten Säfström kommer hem till sitt gamla Dalarna i veckan, Leksand, Falun och inte minst barndomens Borlänge, en ort hon för länge sedan har slutit fred med. Grunden till missbruket lades på många andra, vitt skilda ställen – Gränna, Jordanien, Stockholm och Göteborg. Hon bor sedan lång tid i Malmö – staden som verkligen fick se henne falla till botten i alkoholbuteljerna men även hjälpa och se henne ta sig upp och ur missbruket.

Sedan 2006 har hon varit drogfri. Sin dotter, som nu är tio, fick hon tillbaka från barnhemsplaceringen 2007.

Hennes självbiografiska bok Jag ville bara dansa kan ses som i två delar. Den första hälften behandlar de första 39 åren i hennes liv. Den andra hälften tio månader, så kritisk i sitt skeende är denna senare tid ut ur drogen.

– Man kan säga att mitt liv började vid fyrtio, summerar Lotten Säfström.

Hennes barndom präglades av föräldrarnas kringflackande liv. Pappan var ingenjör och mamman en kändis inom modebranschen. I perioder bodde de i mellanöstern. I Jordanien blev hon full för första gången, vid en ålder av åtta år, när barnflickan låg i badet. Tiden på internatskolan i Gränna, med krogbesökande fjortonåringar öppnade portarna för framtidens problem. Vid femton hade hon börjat sälja hasch för att få pengar till sina egna droger.

– Jag var driftig och bra på att visa en mask utåt. Det har präglat hela mitt missbrukarskap och jag hade ofta gott om pengar.

Hon har alltid skrivit, och fått beröm för det. Idén till boken kom till henne när hon frustrerad, utan pengar och nykter satt och tänkte tillbaka. Från idé till tanke har bokprojektet tagit 3 år. Det är självfinansierat med stöd från föreningen Salto de Vita som vill främja kulturella intressen i drogfrihet.

– Jag hade ju alltid drömt om att skriva en bok. Min första tanke var att skriva en science fictionbok. Men varför det? Klart att jag skulle skriva om mitt liv. När jag väl började rann allt bara ur mig!

Boken slutar när Lotten Säfströms dotter är fem. Där ville hon sluta ett slags cirkel – från barn till barn – eftersom hon var fem år när hon drack alkohol för första gången.

Intresset för debutboken Jag ville bara dansa har blivit större än hon kunnat vänta sig. Föreläsningar väntar i Malmö under hösten, och till Dalarna kommer hon genom två föreläsningar i Falun, Gamla Elverket, nu på onsdag. Sedan planeras bokningar i Stockholm och Göteborg. Biblioteket på Falu Lasarett har köpt in boken, liksom Malmö stads barn- och familjeenhet. Andra bibliotek i landet börjar också få upp ögonen. Med Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet sätter hon ihop ett studiematerial.

Mycket på gång således. Lotten Säfström har mycket att dela med sig av.

– Jag brinner för andra föräldrar som är fast i ett missbruk. Jag vet hur svårt det är att gå ut med det, eftersom att man skäms.

Hon menar vidare att 95 procent av missbruket i Sverige är dolt, ofta bakom familjens fyra väggar. De missbrukare man ser på gatorna utgör den mindre delen.

– Vem som helst kan bli beroende. På de åtgärdsprogram jag gått och går på, finns människor från alla positioner i livet och yrkeslivet.

Hon är tacksam mot samhällets insatser, som hon tycker får orättvis mycket kritik i media.

– Att jag blev anmäld till Socialen och att de tog hand om mitt barn för en tid, är det bästa som kunde ha hänt mig.

Hon skriver nu på uppföljaren till Jag ville bara dansa. Den ska handla om de närmaste fem åren fram till idag. Ett nyktert liv på ständig beredskap mot det gamla livets leverne.

Vilket titeln anspelar på: blev det någonsin någon dans?

– Nej, det är först nu på senare år som jag kunnat börja dansa på riktigt. Förut kretsade allt kring drogerna och pengarna. Som missbrukare kunde livet aldrig erbjuda någon dans ända från tårna.