– Det är en ära att få spela i detta mystiska hus, säger Billie Lindahl, vars artistnamn är Promise and the Monster, efter att en av hennes låtar oväntat ackompanjerats av en av klockorna familjen Munthes gamla vardagsrum på Hildasholm i Leksand.

Själv har Promise and the Monster, den första av tre akter under lördagens konsertkväll, också något lite mystiskt över sig. Det är akustisk folkig pop; svävande, mörk och lite spöklik. Med rösten och en akustisk gitarr skickar hon rysningar längs ryggraderna på det 60-tal människor som sitter i publiken. En publik som är något större än antalet sittplatser, en del får klara sig utan stol och i stället sitta på bänken i tamburen utanför.

Kvällens andra akt är Hanna Turi vars pianosoulpop i Tori Amos fotspår är kvällens gladaste inslag. Turi blandar låtarna med småprat om hur hennes flykt till pianot underlättades av att hon fick låna sin musiklärares nyckel till musiksalen. Tracks in the water, som handlar om is, är en ny låt och hon oroar sig för att spela fel. Men det går förstås bra.

När det är Anna Ihlis tur att ställa sig framför porträttet av Hilda Munthe har solen börjat försvinna ner i älven. Gagnefmusikern har sin make Björn Sima och Joakim Simonsson med som kompband. Hon spelar bland annat Holy ghost och titelspåret från den senaste skivan, Long before my hair got black. Och kanske fryser tiden för ett ögonblick under Time Stops.

Alla kvällens artister är väl värda att se oavsett spelplats men det lilla formatet på Hildasholm är verkligen en nyckel till framgång. Stora påkostade arenaspelningar i all ära men det är vid sådana här miniatyrtillställningar som musiken verkligen strömmar genom hela kroppen och lämnar efter sig en känsla av magi. Duktiga artister växer obönhörligt ur lokaler för 50-60 personer men jag kan inte låta bli att önska att de aldrig blir för stora för att spela i ett vardagsrum.