1600-talets klanvälde i Skottland var en hederskultur. Män bestämde över kvinnors sexualitet. Redan innan han vet vem systern Lucia förälskat sig i är denna kärlek oacceptabel för brodern Enrico, som anser sig ha beslutanderätt över Lucias kärleksliv.

Eftersom Lucia di Lammermoor utspelar sig i högaristokratin (inte ”ett slags borgarskap med tydliga konventioner”, som kostymören Robin Karlsson skriver) tillkommer behovet av att befästa makten med äktenskapsallianser. Det inskränker Lucias frihet ytterligare.

Enrico är inte en kvinnoföraktande grinvarg i största allmänhet.

Maktförskjutningar mellan furstarna William och Maria hotar hans liv.

Att styra Skottland och England var under 15- och 1600-talen en profession arbetsmiljöverket skulle haft starka synpunkter på.

Dödligheten var påfallande hög. Om inte Lucia växlar ringar med rätt karl blir Enrico ett huvud kortare.

Här möter Macbeth Romeo och Julia i tematiken.

Lucia, som redan före de hyperdramatiska turerna lever i drömmarnas värld, har inte underordnat sig identiteten som maktpolitisk resurs för sin bror. Kombinationen av en vek personlighet och trycket från familj och religion (huskaplanen Raimondo manar henne att avstå sin kärlek och inhösta belöningen i himlen) blir ohållbart för henne. Hon förlorar verklighetsuppfattningen och i brudsängen mördar hon mannen brodern gift bort henne med.

Scenografin med en snurrscen är avskalad, till det intetsägandes gräns.

Sten Niclassons regi är konventionell med några misslyckade inslag.

Varför en tvättkorg skulle få följa med till kärleksmötet mellan Lucia och Edgardo, övervakat av Alisa, är svårsmält. Någon tvätt blir följaktligen heller aldrig vikt, men turerna runt ett lakan upptar hela Ancor non giunse!... Quando rapito in estasi.

Att de älskande sjunger Jag kommer till dig på mina glödande suckars vingar på tio meters avstånd från varandra känns också märkligt.

Däremot är det suggestivt att den obligata flöjten i vansinnesscenen får ta gestalt på scenen i flöjtisten Maria Jonssons spöklika uppenbarelse.

Hanna Husáhr kan inte fullt ut förmedla Lucias fragila psyke och pressade situation, utan utstrålar en sund, nästan humoristisk hållning vid sin entré. Riktigt trovärdig är inte heller hennes psykos.

Personregin har måhända inte fungerat.

Men rollen har sin ställning genom sin galet krävande koloratur - och där fallerar inte Husáhr. Hon har arbetat vidare med att kunna nå höga lägen med en utsökt, smältande halvröst, vackert placerad och därför bärig över orkestern, och har också tätat sin flöjtröst. Hon spräcker ett avslut i första akten, och avstår någon avslutande, stratosfäriskt hög ton i tredje.

Husáhr gör partiet intelligent, väl medveten om var hennes gränser går, men skulle behöva en något skarpare artikulation och attack för att vara så spektakuär och expressiv som landets nu bästa i rollen - Kerstin Avemo.

Men rollen kan också göras med inåtvänd förtätning, vilket är ett bra röstligt val. Det är därför Husáhr som får fotstampen och bifallet under föreställningen och som hyllas mest efteråt. Välförtjänt.

I en helt egen klass i ensemblen befinner sig den transylvanske basen Levente Pàll med sin varma, lyriska bas, som inte heller saknar svärta.

Daniel Hällström gjorde en utsökt Silvio i I pagliacci på Skäret häromåret, och börjar också fint, men efter hand blir han alltmer pressad. Enrico framstår som en för dramatisk roll för Hällström.

Den spanske, rutinerade tenoren Javier Palacios är den som gestaltar bäst och han sjunger också godkänt, utan att lyckas skapa den elektriska stämning man hoppas på i det stora avslutningspartiet.