Det har varit ett varierat och spännande program under sångfesten i Vattnäs. Föreställningar av den lyckade produktionen av Brittens Lucretia har varvats med barockarior, italiensk romantik och musikalnummer. Sångarglädjen har stått i centrum och så gör det också denna kväll. Konserten i sig är aningens mer seriös och traditionell om den jämförs med barockkonserten tidigare under veckan. Ikväll står den musikaliska fulländningen i centrum tillsammans med djup och berörande poesi. När Martinpelto och Tobiasson flyter samman i Mendelsohns vackra duetter, fyllda av spännande harmonier och ljuva melodier, inser man snart att man ska få vara med om något särskilt. Deras röster har kanske varit smidigare med en friskare timbre, men nu har de istället något annat. De har lidelse, djup och vana.

Både Martinpeltos och Tobiassons teknik är mästerlig, något som märks tydligast i den totala luftkontrollen som krävs i svällande crescendon och avstannande diminuendon. Den mest överväldigande av Mendelsohn-duetterna är Herbstlied, där de båda hovsångerskorna får visa upp både rytmisk snabbhet och slanka höjdtoner. Alltid med samma renhet och noggrannhet. Det hade dock varit skönt att slippa se noter på scenen. Till stöd har de också förstås den stabile och mycket följsamma pianisten Matti Hirvonen. Denne får också blomma ut fullständigt i Sibelius Romanze i dess-dur. Ett stycke som är menat att beskriva den mörka och tysta finska skogen, full av både rivande vindar och strimmor av ljus från ovan. Hirvonens snabbhet och rörliga uttryck är särskilt passande i denna dramatiska komposition. Programmet innehåller också ett antal romanser från nordiska kompositörer, som alla ingjuter vemod och svärta i både harmonier och texter. Särskilt medryckande är Rangströms Vingar i natten, där Tobiasson får släppa lös alla hästkrafter i sin röst. Poesin får också en särskild plats under konserten eftersom flertalet texter läses upp innan eller efter orden framförs i sång.

Andra akten inleds med flertalet Tjajkovskij-duetter, alla med ett tonspråk som växlar mellan livfulla utbrott och skira harmonier. Utmärker sig gör Larmes humaines, där mänsklighetens tårar kläds i musik, och Au jardin, prés du ruisseau som berättar om en ung flickas grymma öde.

Båda framförda med precision och stor inlevelse av kvällens artister. Martinpelto briljerar också med Lisas aria från Spader Dam. Denna kväll sitter den faktiskt bättre än när jag hörde den på Kungliga Operan tidigare i år. Höjdtonerna är märgfulla och Lisas ambivalenta sinnestillstånd är mycket tydligt. Lika pricksäkert sjunger Tobiasson O, ma Lyre immortelle ur Gounods Sapho. Den avslutande höjdtonen är extremt robust, om än något vass. Konsertens höjdpunkt är dock duetten mellan Amneris och Aida ur Verdis Aida, i vilken de båda sångerskorna har mötts många gånger. Tobiasson har både blick och röst för Amneris position och illa menade handlingar.

Trots att Martinpeltos röst kanske inte är tillräckligt elastisk för sprången och de vilda gråtattackerna i Aidas parti, är hennes gestaltning mycket pricksäker. Värt att nämna är också den avslappnade och intressanta presentationen innan duetten där Martinpelto och Tobiasson berättar anekdoter från det tillfälle då de för första gången sjöng Aida tillsammans. I det stora hela var det en känsloladdad och storslagen kväll där tårarna fler än en gång letade sig fram hos undertecknad. Dock hade jag hellre hört Barcarollen från Hoffmans äventyr istället för de numer ganska jolmiga O mio babbino caro och Habaneran. Detta trots att Tobiasson var hysteriskt rolig Carmen.