Enligt den inflytelserike litteraturkritikern Harold Bloom finns det fyra riktigt stora amerikanska författare bland dem som fortfarande är verksamma. De är Thomas Pynchon, Philip Roth, Cormac McCarthy och, sist men inte minst, Don DeLillo. Lite förenklat kan man säga att DeLillos 70-tal - debuten Americana kom ut 1971 – var de lite tunnare och mer humoristiska, postmodernt ironiska, romanernas årtionde.

Under 80-talet kom de första stora och tunga pjäserna, inte minst Libra (1988). Den kretsar kring mordet på Kennedy och ett av DeLillos favoritteman, konspirationen, utforskas grundligt. Han tar sig in i medvetandet på Lee Harvey Oswald och skildringen av själva presidentmordet, fjorton sidor lång, har redan kult- och klassikerstatus.

Om Mao II (1991), som handlar om terrorism, är en utsökt pärla så är Underworld (1997), med sina dryga åttahundra sidor, ett litterärt monument. Boken är en kalejdoskopisk krönika över kalla krigets USA. Det dubbla temat är sopor och atombomben. En del av Underworld publiceras nu som en av nio noveller i Ängeln Esmeralda, märkligt nog DeLillos första novellsamling. Den kom ut i USA så sent som förra året.

Om delar av Underworld kan kallas longörer, så är DeLillos noveller desto mer komprimerade och associationsrika. De handlar om seende, möten och om hur det invanda plötsligt invaderas av något oväntat, hemskt eller magiskt. En av novellerna handlar om en joggare som blir vittne till en kidnappning, en annan om ett par nunnor i South Bronx, som ser en död flickas ansikte dyka upp på en reklamaffisch. En novell handlar om två astronauter som befinner sig på ett rymdskepp under tredje världskriget, en annan handlar om en otrohetsaffär som äger rum i ett karibiskt turistparadis.

Det är ingen tvekan om att DeLillo även är en mästerlig novellist, men det finns ett litet och återkommande problem. Som det heter i bokens baksidestext: Författarens ironiska röst är ständigt påtaglig, i de tidiga novellernas språkliga jazzslingor såväl som i de sena novellernas knappa och omsorgsfullt ciselerade formuleringar. Problemet är att man inte gärna vill höra författarens röst påtagligt, vare sig DeLillos eller någon annans, i en novellsamling.

Man vill naturligtvis höra de olika texternas individuella röster och det gör man i flera av dem, men allra tydligast i den vardagskusliga och nära nog perfekta Baader-Meinhof. En kvinna är på en konsthall och tittar på dunkla tavlor som föreställer döda medlemmar av Baader-Meinhof-ligan. En man i salen antyder att omständigheterna kring deras död är oklara. Kvinnan och mannen försöker tolka tavlorna, men är inte ense om deras estetiska kvaliteter. De går och tar en drink och mannen följer sedan kvinnan hem. Det slutar inte det minsta romantiskt.

Ola Wihlke