Vad kan man förvänta sig av Tom Jones på Dalhalla 2012? Han har en bred och varierad repertoar med de klassiska pärlornas poppiga och soulanstrykna rythm 'n blues som stomme. En röst som Cardigans Nina Person efter en duett har beskrivit som att stå bredvid en jetmotor.

Och trots att han tjuren från Wales numera hunnit bli 72 år släpper han kontinuerligt nya plattor där han bevisar sin fräschör. På senare år har han fördjupat sig i en introspektiv och hudnära gospel som berör.

Ett inslag från hans klassiska period (hans storhetsperiod har inte avtagit) som knappast inte är att förvänta sig trosor och hotellnycklar som kastas upp på scenen. Vattendiket mellan scen och närmaste bänksektionen torde avskräcka från sådana tilltag.

De frånvarande trosorna till trots är det en mycket vital sångare och underhållare som står på scenen. Något stelt rör han sig men rösten, den där rösten är fortfarande intakt. En åtta man och två kvinnor stark orkester borgar för en stabil musikalisk grund.

Inledningsvis fokuseras det på det nya materialet och stämningen är snart på topp, vilket är starkt gjort eftersom låtarna inte är särskilt kända för allmänheten. Men det är något med den där rösten som lyckas gjuta ett sprittande liv i allting det befattar sig med. Han gör en helfestlig version av What's new Pussycat, inte utan självironi. En passionerad Delilah i flamencotappning får Dalhalla att vibrera. Hans goda humör och återkommande småskämtande gör sitt till. Mannen med guldrösten är en evig ungdom och betyget bli det högsta.