Det är 10-årsjubileum för Diggiloo samtidigt som det är Lasse Holms sista turné

som frontman för hela taberaset. Under åren har man kört med olika teman och

den här gången har man twistat till det lite med en filmtouch på det hela. Ensemblen

har till och med rest på träningsläger i Hollywood.

Showen är uppdelad i två akter, där filmtemat är i fokus i den andra akten.

Den första akten är en påse Gott & Blandat av högt och lågt. Den ständigt mössbeprydde The Moniker är mest enerverande, speciellt i hans egna Oh my god. Mer fart är det på Thomas Peterson som kör lite stand up-material innan han sjunger bra i sin hyllning till den vanliga svenska mannen. Diggiloo-rookien Lotta Bromé sköter sig också utomordentligt.

Att hela gänget spexar i ett nummer om fotboll så här efter landslagets fiasko är en sak men när Markoolio senare rusar ut som Batman i en superhjältehyllning rimmar det, hur man än

ser på det, lite illa med tanke på dagens händelser i Colorado. En lite skojigare iakttagelse är att Lasse Holm även byter bandage på fingret när han byter kostym för att anamma den rätta matchningen. Filmdelen då? Jo, den är helt OK om än lite väl mycket mellanmjölk.

Det sjungs och spelas bra men det händer ju liksom inte så mycket mer än att Mojje boxas lite med en körsångare i Eye of the tiger. Duelling Banjos är välspelad och får mig att hoppas på att bilen håller på vägen hem, speciellt på de sträckor där skogen är som djupast.

Överlag känns det hela dock lite lojt, men det är naturligtvis regnets fel. Sådant här gör sig naturligtvis bäst i strålande sol. Nu ser publiken ut som ett enda stort lapptäcke i sina färgglada ponchos.

Martin Wennberg