Trots avståndet till scenen och det mycket glesa mellansnacket så skapar Norah Jones en varm jazzatmosfär på torsdagskvällen i Dalhalla. Det medaljongtapetserade pianot ökar mysfaktorn ytterligare några grader. Över sällskapet där på andra sidan vallgraven svävar en stor flock vita papperssvalor. Norah Jones växlar mellan pianot och gitarren, de andra instrument som dyker upp på scenen är gitarr, kontrabas, trummor, synt, bas och dragspel. Allt är förstås väldigt stillsamt, förutom gitarristen som är lite småsprallig ibland.

Överlag verkar publiken inlyssnad på den senaste skivan Little Broken Hearts, de är inte alls där bara för att höra hitsen från den storsäljande debutskivan Come away with me. Introt till förstasingeln från senaste skivan, Happy Pills, möts av applåder. För egen del tycker jag att Little broken hearts är betydligt mer spännande än Jones tidigare album bestående av slät jazzpop. De nyare spåren är absolut inget revolutionerande jämfört med hennes tidigare sound men är lite vassare. Som Miriam, i vilken Jones tar livet av sin kärleksrival, där texten (I know he said it's not your fault / But I don't believe that's true / I've punished him from ear to ear / Now I've saved the best for you) matchas perfekt med ett Twin Peak-aktigt arrangemang. Förhoppningsvis fortsätter Norah Jones att samarbeta med producenten Danger Mouse (även medlem i Gnarls Barkley), alternativt hittar hon någon annan lika intressant musikalisk partner.

I extranumren ställer sig sångerskan och resten av bandet med sina instrument i en liten klunga längst framme vid scenkanten. Kanske är det en bidragande orsak till lägereldskänslan i Sunrise. Plötsligt längtar jag efter att slå upp ett tält mitt i skogen. Eller på den amerikanska prärien ännu hellre. För sen följer Creepin In klädd i en ännu starkare country-outfit. Det hela avslutas med Come away with me och alla kan gå hem nöjda.