Ingen pension för Status Quo
Lika säkert som myggbett på sommaren är att Status Quo bussar runt i Sverige och portionerar ut treackordsrock. Ikväll är de på plats i Sammilsdalsgropen.
– Jag skulle känna mig värdelös om jag inte var ute och turnerade. Det rättfärdigar min existens, säger sångaren Francis Rossi.
Relaterat
Leksand, Ronneby, Säffle och Järvsö. Status Quo är rockbandet som har besökt fler svenska småstäder än vad en vanlig Svensson snittar under sin livstid. Sångaren och gitarristen Francis Rossis första Sverigeminne går långt tillbaka. Efter en inställd Tysklandsturné 1971 var alla i bandet halvt deprimerade, men tvingades att göra några mindre klubbspelningar i Sverige. Den varma publiken gav dem modet åter.
– Sedan dess har vi kommit tillbaka minst en gång om året, säger den 63-årige sångaren.
På den tiden kallades bandet "The Frantic Four" av sina fans och bestod av Francis Rossi, Rick Parfitt, Alan Lancaster och John Coghlan. En återförening av originalsättningen har aldrig blivit av, men i vintras samlades de för första gången på över 25 år för att spela in dokumentären "Hello Quo!". Francis Rossi berättar motvilligt om filmen som kommer ut i oktober i år.
– Det är originalmedlemmar från bandet, andra samtida musiker och folk som medverkat på turnéer som pratar framför kameran. Vi spelade lite delar av gamla låtar också och det funkade bra. Jag har inte sett den än och jag tvivlar på att jag ska se den, säger han och berättar att den kommer innehålla ny information om bandet som kan vara av intresse för fans.
Men för Francis Rossi handlar allt om här och nu. Att ständigt turnera är livsviktigt för honom och han kommer att fortsätta jobba för bandets namn resten av sitt liv.
– Jag skulle känna mig värdelös om jag inte var ute och turnerade. Det rättfärdigar min existens. I dag kan man bli känd över en natt, men att bli framgångsrik är inte det svåra. Den riktiga utmaningen är att hålla sig kvar.
Finns det någon samtida musik som kan göra det ni gör om 40 år?
– Jag försöker tänka på nuvarande akter som fortfarande skulle vara relevanta om ens 25 år, men det finns inte många. Kanske Blur eller Oasis. Eller Muse, de är fantastiska. De blandar klassiskt, opera, musikal – allt. Om de hade funnits på 70-talet så hade vi alla haft stora problem.
Sofia Juvel/TT Spektra
FOTNOT: I dagens tidning angavs Dalhalla som platsen för konserten. Den korrekta spelplatsen är Sammilsdalsgropen.
