Ellen Key var visionär. De idéer hon hade om skola, förhållandet mellan könen och vackrare vardag genomsyrar dagens samhälle och när hon förutspådde 1900-talet som Barnets århundrade fick hon rätt. I sin livstid var hon en av de tre svenska författare som var mest kända utomlands. De andra två var August Strindberg och Selma Lagerlöf. I dag är hon nästan glömd. Med sin biografi, Ellen Key – en europeisk intellektuell, vill Ronny Ambjörnsson ändra på det.

Han var fram till pensioneringen 2001 professor i idéhistoria i Umeå. Det märks. Hans bok dignar av information om personer och företeelser under Ellen Keys livstid. Så vill han också skildra en tidsanda, inte bara en person. Det blir ibland kompakt men ger läsaren ett unikt tillfälle att tränga in ett dynamiskt tidsskede.

Ellen Key och hennes likasinnade krävde barns och kvinnors rätt, tog avstånd från aga och ville över huvud taget se ett rättvisare samhälle. År 1900 kom Keys bok Barnets århundrade. Titeln tog hon från Frida Stéenhoffs drama Lejonets unge där en replik lyder: Nästa århundrade blir Barnets århundrade. Denna var gift med stadsläkaren i Sundsvall och stred däruppe för barnbegränsning och för samhällslön till hemmakvinnorna.

En nutidsföreteelse, dagis, skulle Ellen Key ogillat. Hon ansåg att barn skulle vara antingen hemma eller i skolan och tog livet ut avstånd från barnträdgårdar. Om Kindergarten skrev hon att ungarna få göra de allra dummaste små klipp-, stick- och flätarbeten samt under uppsigt och kommando lära sig leka. Själv var Ellen Key en lysande pedagog. Sommar efter sommar undervisade hon de anställdas barn hemma på herrgården Sundsholm i Småland och sedan i Whitlockska skolan i Stockholm, som hon var med att starta. Det skedde på småländska som hon höll fast vid hela sitt liv.

Hennes föreläsningar drog hundratals åhörare. Hennes essäer gjorde henne internationellt känd. Hennes resor förde henne i kontakt med tidens stora. Björnstierne Björnson skrev att han ville gifta sig med henne om han miste sin hustru och Rainer Maria Rilke bad om råd om hur han och hustrun skulle göra med sitt första barn.

Ellen Key hade en himlastormande läggning, …överdriven till hela sin mentalitet, skriver Ambjörnsson. Och hon var inkonsekvent och ibland svårtolkad. Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén utnämnde henne till patentfjolla. Men överallt i dag finns avtryck av hennes kamp för individens rätt att utvecklas.

Fredsrörelsen var hennes hjärtefråga men hon tog avstånd från samtidens kvinnorörelse bland annat därför att hon ansåg att den enbart brydde sig om själen och koncentrerade sig på överklasskvinnan.

En kärleksaffär kom att prägla henne. Men vad är det egentligen hon varit med om?, frågar Ambjörnsson. Hennes älskade var godsägaren, löjtnanten och fyrbarnspappan Urban von Feilitzen på Löfvingsborg utanför Linköping. Hon besökte honom efter att ha skrivit en positiv recension om en bok han skrivit. Brevväxling inleddes och upptrappades från hans håll från fyra till etthundrafyra brev per år. 1880 blev det tydligen något och så höll det på i tio år, tills Urbans hustru sa stopp.

1881 uppmanar en rasande Ellen Urban att säga något enda som visade mig att du vore en lefvande man, och ej en som bara tänkte på Gud, individualitet och evigheten och den otäcka andligheten…. I brev till Heidenstam långt senare säger hon sig aldrig ha varit von Feilitzens älskarinna.

Vid Omberg och Vättern byggde Ellen Key sent i livet sitt vackra Strand och meddelade så snart hon fått bygglov, att huset sommartid skulle öppnas för arbetarkvinnor. Så sker fortfarande. Där gick hennes kokerska, Malin Blomsterberg, i sjön några månader innan Ellen Key dog våren 1926. Key har beskyllts för att med sina krav ha drivit henne i döden. Ambjörnsson skriver: Men det kan också vara bara ett rykte, bland alla rykten som spreds om Ellen Key. Hur som helst tog händelsen henne hårt. Drunkning var för henne ett trauma, sedan hon som tonåring såg två jämnåriga kusiner, som hon undervisat i simning, dö i sjön utanför hennes barndomshem.