– Tror du det slutar regna snart, frågar Bullen och lutar sig fram över vardagsrumsbordet för att kunna se ut genom fönstren.

– Nej, svarar jag.

Bullen blänger en stund till på den blygrå blötan där ute, sjunker tillbaka ner i sin mjuka soffa och suckar tungt:

– Inte jag heller.

Sen slår jag honom ännu en gång i NHL 12 på Playstation och utsätts för vresiga anklagelser om att jag både spelar fult och, på något sätt, fuskar.

Så, ungefär, ser årets svenska sommarsemester ut. 

Det regnar och vi sitter hemma hos Bullen på Hagalund och försöker få tiden att gå.

Ibland ligger han bara på soffan och stirrar i taket och jag sitter i fåtöljen intill och håller tyst i solidaritet.

Andra gånger försöker vi reda ut vad som egentligen hände under ystra nätter och morgnar på Peace & Love.

– Jo, men hon var ju där, hon som är så snygg, och så kom han och så blev det som det blev och sen gick solen upp medan dj:n på Eden spelade You Can Call Me Al kommer du väl ihåg, låter det. Därefter blir det tyst igen, sånär som på ljudet av skedar som rörs försiktigt i tunna kaffekoppar.

Vi ser en massa film också. Och tv. En sen kväll när regnet tafsar särskilt enträget på rutorna visar dom Gudfadern på fyran och jag behöver inte ens titta, jag sitter mestadels ute i köket med ett hemligt litet skrivprojekt och ropar klassiska repliker inåt vardagsrummet just innan de fälls.

– Tattaglia is a pimp!

– It's a sicilian message. Luca Brasi sleeps with the fishes.

–  We hit Bruno Tattaglia four o'clock this morning.

Bullen, som till skillnad från sin dryge gäst inte sett Coppolas mästerverk sju hundra gånger, blir till slut så irriterad att han byter kanal och börjar kolla på This Means War istället. Skandalöst – men jag tröstar mig med att vi i alla får oss de två bästa scenerna till livs: Den när fete Clemenza lagar mat och mitt under brinnande krig hinner leverera ett förföriskt recept på tomatsås, och så den där Michael insett att han trots allt måste ta del i familjens affärer. Först är kameran frusen på hans hårda ansikte. Sedan börjar han prata och den kryper långsamt närmare– för att åter stanna just som han med iskyla väser "Then I'll kill em' both".

Det låter kanske som en tråkig semester och för all del, det här ihållande gråregnet har varit en stämningssänkare av samma dignitet som en venerisk sjukdom.

Men samtidigt:

Inget är mer rogivande, mer avkopplande eller skönt än att bara umgås med en vän man känner så bra, och tycker så mycket om, att inget särskilt egentligen behöver sägas eller göras.

Det är för de stunderna, för den självklara vänskapen, jag kommer hem.

Och nån gång slutar det väl regna.

Per Bjurman