Inledningsvis sliter en hårt jobbande orkester med Ouvertyren till Figaros Bröllop där de nästan helt är lämnade åt sitt eget öde. Denna ouvertyr har i sitt råmaterial en vibrerande dramatik som inte alls kommer fram. Istället är första halvan ganska mesig och effektlöst. Det känns nästan obearbetat. Detta förändras dock något under andra halvan av framförandet och avslutningen glimmar till stundtals. Den besvikelse som infinner sig under inledningen blåser dock genast bort när Malena Ernman äntrar scenen och häver ur sig en kontrollerad och mjukt skimrande È amore un ladroncello från Mozarts Così fan tutte.

Sedan infinner sig flera minuters total kapitulering inför Ernmans sångkonst i den kanske mest omöjliga koloraturprövningen någonsin: Vivaldis Agitata da due venti. Denna som så ofta framförts med bravur av koloraturmästarinnan Cecilia Bartoli. Hur står sig då Ernman mot Bartoli? Det är ganska enkelt att höra att Ernman inspirerats av Bartolis tolkning. Fraseringen är näst intill överensstämmande och luftfyllda toner placeras på samma ställen. Däremot drillar, om möjligt, Ernman ännu mer i vissa passager och hennes botten är lenare än Bartolis. Kanske är Bartoli skickligare med luftkontrollen och hon har ett maffigare mellanregister, men i och med Ernmans briljanta framförande av denna aria är det möjligt att faktiskt jämföra dessa två oerhört skickliga koloratursångare på samma dag.

I och med detta har förstås Ernman tidigt lagt ribban för kvällens konsert och för stunden är det svårt att föreställa sig vad som ska följa detta utan att blekna i jämförelse. Det är dock inte alls svårt för Pers Anna Larsson att gå in och förtrolla med sin djupa och nästan exotiska altklang. Trots att hon sjunger utsmyckningarna med en ganska tunn halvröst i Gluck och Berlioz Amour viens, lyckas hon pricka in Orfeus längtan och frustration i sin tolkning.

Ernmans andra gäst är barytonen Christopher Maltman som utan några som helst problem levererar en snygg Eri tu från Verdis Maskeradbalen. På sättet han sjunger denna aria hörs spår av en nästan ondskefull dramatik som för tankarna till Jago, Rigoletto och andra Verdikaraktärer som kräver dessa röstmässiga karaktärsdrag.

Visst finns det också klichéer i denna konsert. Larsson sjunger sitt triumfkort Mon coeur s´ouvre à ta voix lika vackert som vanligt och Maltman levererar en dynamisk och humoristisk Toreadoraria. Ernman undviker, tack och lov, Habanera och sjunger istället Seguidilla. Detta är riktigt behagligt eftersom Habanera är så uttjatad att den förvandlats till operaälskarnas Smoke on the Water på After Ski.

Första avdelningen avslutas med en ganska trött Concierto de aranjuez. Mats Bergström är förstås oerhört skicklig, men det hela skulle behöva en vitamininjektion. Kanske skulle det till och med vara ganska spännande att spela denna läckra gitarrkonsert på en Fender Stratocaster med svajarm istället? Beröm måste dock här utdelas till oboeisten i orkestern som levererade utsökta toner som precist matchade Bergströms soliststämma.

Det är vida känt att Malena Ernman alltid presenterar sina konserter med en stor portion humor. Så är det förstås också denna kväll. Hon och Larsson sjunger Barcarolle från Hoffmans äventyr roendes i en eka på vattnet. Allt detta sker också under både skönsång och gapskratt. Ernman placerar också en jazzigare avdelning i konsertens andra del. För många operasångare är genreöverskridningar svåra eftersom rösterna är så präglade av det klassiska sångsättet. Ernman lyckas ändå tvätta bort operarösten så pass att den i alla fall inte stör mer än på ett stundtals kraftigt vibrato.

Värt att nämna är att orkestern i ouvertyren till Läderlappen får sin revansch från den ganska misslyckade inledningen. Det är här både sprudlande och energirikt i ett rytmiskt tight framförande.

Röstbriljans och humor är kvällens röda tråd och det är också detta som avslutar konserten. När Pers Anna Larsson sjunger Wagners Schmerzen nr 4 med plågsam svärta stannar tiden mellan klipporna i Dalhalla och den fortsätter att stå stilla när Ernman kastar ur sig ännu ett imponerande koloraturäventyr i Rossinis Tanti affetti. Detta följs av en La ci darem la mano som i denna tappning blir en övertalning till ett svalkande kvällsdopp. Här slutar konserten för mig. Att jag allra sist hör discomonstret La Voix, tänker jag ignorera. Detta trots att jag har full förståelse för varför denna sång behövs som ett publikfrieri.

Som helhet är alltså konserten mycket lyckad förutom en liten invändning. Det är för få nummer där alla sjunger tillsammans och det blir lite för mycket staplande med enskilda arior. Jag saknade både duetter och terzetter. Vart var Soave sia il vento?