Nedtecknande av lokalhistoria vilar ofta på entusiasternas axlar. Till dem hör Christer Hammare, som tidigare bland annat skrivit Göringen-Dalfors - tretusen tvåhundra meter järnvägshistoria. I sin nya bok lämnar han det raka spåret för att bege sig in på igenväxta skogsstigar och finna sanningen kring det mytomspunna lägret vid Svarttjärn.   

Svarttjärnslägret var beläget mellan Rättvik och Bingsjö. Det var aktivt under 1940-talet som skogshuggarläger i olika huvudmäns regi. Rykten skapades under tiden om vad som egentligen ägde rum i skogarna runt denna tynande tjärn strax söder om sjön Avlassen. Hammares intresse att belysa ämnet tändes under en studiecirkel om Rättvik under beredskapstiden. I boken delas aktiviteterna vid Svarttjärn upp i tre perioder och lika många kapitel.

Vid Andra världskrigets utbrott stod Sverige inför en svår bränslebrist och man ökade skogsavverkningen. Flyktingar, främst norrmän, skickades ut i skogen för att bidra till samhällsnyttan under sin exil och inte minst till Kopparfors AB, som ägde den aktuella skogen. Efter kriget förde länsarbetsnämnden, Kopparfors och utlänningsnämnden diskussioner om att upprätta ett slutet interneringsläger. Så skedde och lägret öppnades sommaren 1945. De första internerna var tyska dessertörter men ersattes snart av andra nationaliteter, främst finländare, polacker och ingermanländare.

Lägrets andra fas avvecklades vintern 1946 men hade då hunnit husera över fyrahundra personer.I och med att en ny lag för humanare fångvård antogs senare samma år kom Svarttjärn i fråga en tredje gång. Från sommaren började korttidsfångar anlända för skogsarbete. Det var främst fråga om rattfyllerister och tjuvjägare. Den verksamheten framskred till vintern 1951, då arbetsprestationerna inte längre stod i paritet med vad skogsägaren önskade få ut.

Hammare har forskat sig igenom ett antal arkiv i jakten på att byta ut spekulationer mot fakta. Främst har turerna gått till Landsarkivet i Härnösand, Krigsarkivet och Riksarkivet i Stockholm. Även två personer som jobbade vid Svarttjärn har bidragit till historieskrivningen med sina vittnesmål. Informationen presenteras sakligt och värderas inte. Hammare har varit lika ödmjuk mot fakta som han varit generös mot detaljer. Mycket är relevant och givande men läsning som exempelvis att en timmerförare fått vänta två timmar i telefonkö är väl kuriöst.

Nämnas ska slutligen också det fina bildmaterialet som förstärker värdet av denna dokumentära välgärning.