Staden Rugby, där man uppfann sporten med samma namn, är även födelseort för sångaren och gitarristen James Morrison. Där slutar likheterna abrupt för det finns varken brutalitet eller lortiga strumpor på Dalhallas scen ikväll. Det spelas soul, mjuk, varm och svängig sådan.

Bakom sig har han ett stort band på sju man som backar upp låtarna. Musicerandet är fläckfritt och tydligt anpassat efter James röst, vilket känns alldeles rätt. Han är en begåvad sångare och kan med lätthet variera mellan högljudda utspel och mjuka toner. Detta är i huvudsak vad som gör spelningen intressant. Och med både personliga och roliga berättelser bibehålls stämningen mellan låtarna och soulen förblir intakt.

Annars är musiken ganska svårlyssnad, speciellt för den som inte är insatt i låtarna. Det bjuds inte på mängder med hooks som får en att rycka till precis. Men avslaget? Nej, det skulle jag inte påstå. Istället ligger stämningsfullhet och det ambienta i fokus, något som man antingen känner eller inte. Oavsett om man är bekant med låtarna eller ej så förstår man bandets sound bättre och bättre under kvällen och stämningen höjs för varje låt. När det då plötsligt kommer en ösig låt bidrar detta till variation och dynamik istället för att vara en i mängden av rockiga dängor.

Alla som har en radio har garanterat hört James Morrison förut och när bandet spelar hitlåtarna I won’t let you go och You give me something känner man igen dem. Det är också skönt att höra att de lite stela radioversionerna ges nytt liv live och att sångaren själv får chans att briljera.

"Den konstigaste spelningen någonsin, men en mycket bra sådan". Så beskriver James Morrison sin första spelning någonsin i ett kalkbrott. Med den lustigheten avslutar bandet sin show och de gör det med ett bra betyg. Alla som står på scenen ikväll är skickliga och kan sin sak. Tillsammans med den varma soulen bidrar detta till ett mycket bra helhetsintryck.