Det blev en kall, regnig och blåsig festival i år, likt så gott som alla tidigare fyra år som festivalen har ägt rum. I lördags stod åtta band på scenen och bjöd den lilla publiken på sitt allra bästa, trots de mycket dåliga förutsättningarna. I öltältet serverades varmt vin och tältet var uppvärmt med hjälp av ett dieselaggregat. Utan det varma tältet hade festivalen troligen tappat ännu fler besökare då kylan var mycket påfrestande.

Regnet började redan när festivalen startade klockan fem på eftermiddagen. Coverbandet Green Suffer spelade först och då var endast ett 30-tal besökare på plats. Näst ut var Mellow Traditions som gjorde sin första riktiga spelning under kvällen med sin 70-tals inspirerade hårdrock. Otygä från Dala-Järna, som spelat sedan 1977 och varje år på festivalen, tog sedan över och bjöd oss på rocklåtar på både Järnamål och engelska. Rävsax från Ludvika/Grängesberg besökte också festivalen med sin skogsmetall.

När det var dags för metalbandet In Mourning att inta scenen hade publiken ökat något, men fortfarande fanns inget röj. De flesta valde att stå under tälten en bit bort från scenen då regnet fortfarande vräkte ner. Men trots detta bjöd de oss på stor inlevelse och skicklighet. Sedan överraskade Mankind från Stockholm med sin garagesoul-stil som verkligen stack ut bland de övriga. Bandets energi var på topp, så mycket att till och med sångaren under en låt slängde sig ner från scenen i det blöta gräset.

Näst sist var Järnabandet Benesser som kom direkt från Falukalaset. Dock befann sig de flesta inne i det uppvärmda öltältet, likaså när Mankind körde. Men när dragplåstret Snowstorm drog i gång kom folket ut och sjöng och dansade i regnet. Det var nästan så man väntade på att en snöstorm skulle dra in. Hade det varit varmare och uppehåll tror jag att VNF-festivalen hade blivit mycket lyckad i år med tanke på den härliga variationen av musikstilar och kvalitén på banden. Blev detta sista året för VNF-festivalen? Det återstår att se.