Den i Leksand bosatte konstnären Curt Berglund bekänner sin fascination inför ett samspel mellan ljust och mörker där det mörka dominerar och ljuset sipprar fram i olika öppningar. Själv karaktäriserar han oljemålningarna som föreställande "ett slags landskap".

Ett slags landskap är också vad som möter betraktaren i dessa verk. Vida fält dominerar och de har något översvallande och vidsträckt illavarslande över sig. Det är det sublima som vi kan känna inför ett hav och ofta är det just ett hav som bilden låter ana. Men inte alltid. De vida fälten kan även vara landytor, men de upplevs som havets hotfulla och väldiga vidder.

Nedanför några ensliga stugor tornar en bred, böljande yta ut sig, men om det är vatten som porträtteras, skulle bilden anta en surrealistisk ton som inte finns någon annanstans i målningarna, dessutom kastar ett hus en stor skugga som problematiserar vad som är stort och vad som är litet. Det sublima utmanas här.

Snarare än surrealism alluderar verken till en romantisk tradition. Några målningar har samma tematik och andas det spänningsfyllda och väldiga vi känner igen från Caspar David Friedrichs Kritklippor på Rugen. Här är emellertid människan ännu mindre och naturscenen närmast gåtfullt apokalyptisk.

På samma sätt vidareutvecklas temat från Arnold Böcklins Dödens Ö i några andra målningar. Detaljrikedomen är även här bortskalad och allt är reducerat till de bärande formerna vilket gör dem mer öppna för tolkningar. Det är ljusets och mörkrets samspel mellan ytor och sprickor det handlar om här.

I avslutande Byvägen går två små gestalter på ett stort fält mot en rad röda hus. Det överväldigande och det hemtama brottas så intensivt att spänningarna nästan tycks slita sönder tavlan. Målningen är talande för Berglunds goda känsla för stämningslägen och fångar precist vad målningarna handlar om: det sublima och det gemytliga och problemet med att få dem att samsas i samma känsla.

Anders Lagerquist