Lars-Erik Larsson är en tonsättare som har lyckats med konststycket att skapa melodier som uppfattas både lättillgängliga och djupt dramatiska på en och samma gång. Efter bara några takter i epilogen ur hans En vintersaga, skapar fantasin frostbitna bilder. Det viktigaste är dock inte kompositionen i sig, utan att den också framförs av en expressiv och finkänslig orkester vars tolkning sätter fart på fantasin och associationerna. Dalarnas Orkesterförening verkar vara i bra form denna kväll. Stråket är tätt och välljudande, särskilt de lägre stämmorna. Dessutom är tolkningen dynamisk och framförd i ett, för detta stycke, passande tempo. Det saknas bara lite luft mellan fraserna och i pauserna. Orkestern får mer att bita i när de ackompanjerar gitarrsolisten Leif-Åke Wiklund i Giulianis Gitarrkonsert nr 1 i A-dur. Här har de först en lång och tämligen dramatisk introduktion innan solisten drar det första arpeggiot. Därefter kommer mer eller mindre sporadiska insatser där vakenhet och energi är förutsättningar för att det överhuvudtaget ska fungera. Det må glida isär ibland med en del småsura toner från högt stråk och blås, men överlag är instuderingen noggrann och orkestern gör en godkänd insats som stöd och djup till solostämman. Leif-Åke Wiklund gör precis det han ska, men det är inte direkt engagerande. Rent musikaliskt är det rent, snyggt och precist men det är dock svårt för både Wiklund och orkestern att leverera något som verkligen berör. Detta kan också bero lite på det aningen naiva tonspråket i denna komposition, vilket vi inte kopplar samman med kraftfulla uttryck. Visst är det tydligt att Giuliani har eggats av Mozart, det finns till och med hela strofer från operan Trollflöjten i den första satsen, men inspiratörens känsla för en innehållsrik orkestrering saknas. Vissa delar faller därför platt. Wiklunds spel i den sista satsen får dock pulsen att snabba på lite. Det är framförandet av Mendelssohns Der 42. Psalm som lämnar det starkaste intrycket under kvällen. Falu Kristine kyrkokör sjunger väldigt rent och fint. De levererar dessutom en tydlig textning och en kraftfull klang. Trots det ringa antalet sångare låter det som att det är 100 sångare i kören. Att de dessutom har en sådan enastående solist som Maria Keohane framför sig, bidrar förstås till den imponerande helheten. Hennes röst, med ett mycket karaktäristiskt vibrato, är väldigt riktad och tydlig i diktionen. Trots att hon använder sig av noter, förloras aldrig kontakten med publiken. Dramatiken är ständigt närvarande och som lyssnare blir man lätt indragen i berättandet. Precis som det ska vara.