Innan Pelle Lindström med vänner intar scenen projiceras bilder från hans karriär på en bioduk. Dessa minnen blandas med allsköns natursköna vyer och bilder från vår brolkiga samtidshistoria. Allt kröns med hisnande satelitbilder på vår vackra planet. Tanken är väl att ge den där sammanfattande känslan, det rör sig ju om ett 50-årsjubileum som artist.

De aningen hisnande perspektiven tas snabbt ned på jorden när orkestern dyker upp. Vid en soffgrupp på scenen fikar de artister som inte håller i instrument vid de olika numren. Avslappnat och gemytligt som man kan vänta sig av bluesnestorn, estradören, spelevinken, gamme-Jerk och den gudabenådade munspelaren och slagverkaren Pelle Lindström.

Inledningsvis är han själv på scenen med sitt munspel och en banjo, berättar om hur det började i med att han fick ett munspel av farfar och hur han spexade loss på roliga timmen. I realskolan började det bli lite mer seriöst och musiker ändå från den tiden finns representerade här idag. På inrådan av fadern lärde han sig ett hantverk, åkte till Stockholm och utbildade sig till typograf. Han räknar åren och kommer då fram till att det egentligen är 55-årsjubileum.

I en hyllning till det tidiga 60-talet firar bandet av en rad rocklåtar. Tillsammans med Kenny Håkansson från tiden i Kebnekajse blir det elektrifierad och robust folkmusik. Och som vanligt med Pelle är det variationen som blir kännetecknet. Peter Carlsson visar sin rått bluesiga ådra med skit under naglarna. Tungt tolvtaktsgung, men denne geniala estradör håller sig i bakgrunden, det är ju Lindströms dag.

Publiken strömmar till alla fyra speltillfällen under lördagen och söndagen, och det lätt att förstå varför. Som vanligt är showmanskapet suveränt, mixen av folkmusik, blues, rock, visa och humor ger en tilltalande bredd och variation. Vi ser fram mot ett 60-årsjubileum.