Florence Foster Jenkins var en amerikansk sångerska, eller, nåja, hon ville gärna vara det . Hon hade pengar så att hon kunde styra upp med arrangemang där hon självsvåldigt intog rollerna som sångerska. Anledningen till att det inte var så omdömesgillt var att hon inte kunde sjunga. Inte alls. Det lät hon sig inte hindras av och i hennes öron var det den ljuvaste musik som kom från hennes strupe.

Hon föddes i senare delen av 1800-talet och försörjde sig som lärare och pianist. När hennes far dog ärvde hon en ansenlig summa pengar och nu var det dags för sångfågeln Florence Foster Jenkins att ta världen med storm. Kritikerna sågade henne och publiken kiknade av skratt, men hon stod orubblig i sitt självförtroende. Faktum var att hon blev framgångsrik. Antagligen ville publiken ha en lättsam förströelse i depressionens och senare andra världskrigets bistra verklighet.

I pjäsen sitter hennes pianist Cosmé McMoon och blickar tillbaka tjugo år efter hennes död. Hans karriär har inte gått något vidare och han var hennes pianist under hela hennes karriär och brottas med varför han egentligen lät sig göras till åtlöje. Som ung och karriärlysten pianist kommer han i kontakt med den stolliga överklassdamen och charmas av hennes barnsliga naivitet och entusiasm.

"Hon var så självsäker på ett barns sätt och jag ville skydda henne", berättar han. En förklaring var alltså att han hyste ett hopp om att ta fram en pärla ut dyn och rädda ett till synes hopplöst fall. En annan var att han var pank och samarbetet med Florence var lukrativt. Det kom att leda till framträdanden på Carnegie Hall och skivinspelningar.

Själv gick Florence genom karriären med en inbilskhet som måste betraktas som patologisk. Kritikerna var idioter och när folk stoppade näsdukar i munnen och sprang till toaletterna för att där släppa loss skrattattackerna, trodde hon att de var tagna av rörelse inför hennes änglalika sång.

Relationen mellan Florence och Cosmé är således komplicerad. Han gör tafatta försök att förklara för henne att det här med sång kanske inte riktigt är hennes grej, men förgäves. Narcissistiskt fixerad vid sin icke-existerande talang är hon onåbar. Driven av en suspekt mix av pengabehov och skyddarinstinkt finns han kvar vid hennes sida genom åren, lever gott på det och får tid över att skriva egna sånger. Som ingen vill sjunga.

Ut det perspektivet är det en pjäs om två förlorare, fastän de är framgångsrika på scen och skiva. Det är rörande, komiskt och tragiskt på samma gång. Och häri består pjäsens utmaning. Det är väldigt lätt att plocka billiga komiska poänger med hennes falsksång, och det görs det också, vilket ganska snart blir tröttsamt.

Eva Rydbergs mimik och kroppsspråk står ganska snart för skratten i de scenerna. Florence infantilt inbilska sinnelag är så kraftigt betonad att de blir farsartade. Mer än en människa av kött och blod tenderar hon att bli något av en seriefigur. Eva Rydbergs påtagliga talang som komedienn gör att även det fungerar hyfsat, men på bekostnad av att människan bakom stollen osynliggörs.

När Florence självuppfylld av sina griller, sitter och mimar till skivinspelningen med hysteriskt kraxande sång, tar det steget till det otäcka. Något står helt enkelt inte rätt till i skallen hos henne, och för en sekund träder en skräckfylld stämning fram mitt i alla tokerier.

Det är berättelsen om två udda personer i strålkastarljuset som båda levde en lögn som ger Obesvarad kärlek dess sprängkraft, och som sådan griper den tag och gör intryck. Utstrålningen från von Brömssen och Rydberg garanterar en teaterupplevelse väl värd att skaffa sig. Den som är intresserad av att höra hur Florence lät i verkligheten kan kolla upp henne på Spotify. Hör och häpna.

Anders Lagerquist