Att Lugnet nästan fylls av föräldrar och barn på fredagskvällen förvånar mig lite med tanke på att en biljett till familjeföreställningen kostar 400 kronor, även för de små. Det är inga småpotatisar en familj ska ut med för att få se Markoolio hänga i rep från taket. Så förväntningarna är högt ställda.

I Karlsson på Taket smyger igen blir Lillebror ensam med Fröken Bock, surkartet farbror Julius och – förstås- Karlsson på taket den självgode, sjävömkande, matfixerade och inte minst busige lille farbrorn från takåsarna under semestern.

Karlsson på taket är en blandning mellan fars och musikal. Ganska långa spelpassager avlöser sångnummer och svindlande flyg- och balansfärder på takåsarna.

Scenografin är snygg med starka färger, skeva former och klätterställningar . Och var och en gör skådespelarna både skapligt godkända sång- och dansnummer. Markoolio är helt okej men något gapig som Karlsson och Benjamin Wahlgren Ingrosso känns en aning brådmogen som Lillebror men klarar sången fint. Men en av de stora svagheterna ligger i manus. Jag tvivlar på att det är helt självklart för barnen varför det springer omkring en karl i Dame Edna-peruk och skriker på scenen eller varför Karlsson och lillebror ägnar nätterna åt att gillra tjuvfällor. Det är rörigt och lyfter aldrig rikitgt. Inte heller det musikaliska materialet är det någon vidare kräm i. Jag kan inte låta bli att sitta och vänta på slutnumret  och Riedel-klassikern Världens bästa Karlsson.