Sömnlösheten är helt enkelt det pris jag får betala för de plågor jag själv utsatte mina grannar för på Bygatan 18 A i Borlänge under sent 80- och tidigt 90-tal.

Där hölls på den tiden hundratals efterfester och jag har inget minne av att vi nånsin bekymrade oss om det till äventyrs låg mer produktiva samhällsmedborgare vägg i vägg och inte kunde sova när vi vred volymknappen mot elva.

Man skulle i och för sig kunna spinna ett krampartat alibi kring det faktum att vi spelade Johnny Thunders och Sam & Dave snarare än modern dansmusik och besparade omgivningen den blytunga bas som när den så här vid halv fem om morgonen fortplantar sig genom betongen lätt utlöser psykoser av det snitt som drabbar Martin Sheen i upptakten av Apocalypse Now, men de sällskap som frampå småtimmarna samlades i den där hygieniska utmaningen till ungkarlsetta väsnades inte bara med stereon.

En skivhandlare känd för ett inte helt diskret skratt var till exempel ofta med och underhöll hela kvarteret med sina dånande utbrott – och det slutade inte sällan med att han somnade i en luggsliten fåtölj, vaknade för sent och med ett desperat förmiddagsvrål rusade raka vägen ner till Borganäsvägen för att kränga ytterligare några Brandos-plattor.

En gång hade vi självaste Kurt Sävström på besök också, och när gryningssolen slog in genom de solkiga fönstren sjöng han operaarior så kraftfulla och vackra att Halvarssons glasögon immade igen.

Och så var det vinternatten när Stommen kom springande med en stekpanna från Forssa för att brassa vickning åt Yeah Bop Station med månghävdat entourage och kreerade ett Lützendimman-tjockt moln av stekos i hela huset.

Så jag kan gott ligga här och lida, bitter framförallt över att jag blivit så gubbig att jag muttrar ner i kudden om dunka-dunka och dessutom är så förbannat lättstörd; det är inte alls länge sedan hela blåsorkestrar kunde gå genom sovrummet utan att jag vaknade. Nu sätter jag mig raklång i sängen av minsta Sebastian Ingrosso-beat från våningen under.

Fast det är klart, det finns ett alternativ till den här självömkan.

Jag kan ju kapitulera, hämta ett sixpack i kylskåpet och gå ner och be att få vara med.

Det vore rätt kul att återuppleva lite gamla Bygatan-minnen...