Pelle Lindström behöver ingen närmare presentation för dalapubliken. Med sitt munspel och sin skrovliga röst har han varit flitig på scenen i, ja, femtio år.

– Munspel har jag alltid med mig, man vet aldrig, säger han.

Biljetterna till konserterna har gått åt som smör. Först planerades en, sedan två och till sist landade det på fyra spelningar under helgen. En anledning till rusningen kan vara det kära återseendet av Peter Carlsson och Pelle Lindström tillsammans. Under tjugo års tid var de något av ett radarpar som började spela ihop när de båda jobbade med Dalateaterns uppsättning av Peer Gynt. Han är nu en av dem som kommer att gästa Pelle på scenen.

– Under 2000-talet har ju Peter spelat mest själv, men jag har varit med som gäst ibland. Vi spelade faktiskt ihop på annandagen på Grycksbokrogen.

Sveasalen är en optimal konsertlokal, tycker han. Tillräckligt liten för att artisten ska kunna etablera en bra kontakt med publiken. Jubileumskonserterna blir en förlängning av konserter han gjort ensam tidigare.

– Jag har gjort några "sanna berättelser ur livet"-konserter förut på Leksands kulturhus, bland annat. Sedan satt vi och spånade och tänkte att det kunde vara kul att göra något större på Sveasalen. Det blir samma koncept fast med medmusikanter. Fast man kan inte bjuda in alla man har spelat med.

Född in i en kulturell familj och musiken i blodet sedan barnsben – av sin far fick han ändå rådet att lära sig ett hantverk. Har man sin försörjning tryggad den vägen så kan man spela hur mycket man vill. Pelle flyttade till Stockholm för att utbilda sig till typograf, men passionen fanns alltid i musiken. Sitt första band startade han i realskolan och i Stockholm hörde han till ett fåtal som spelade rhythm & blues.

– Det var nog bara jag och Tommy Körberg som gjorde det, men det var sådant vi sysslade i Dalarna. Det gick inte hem i Stockholm, där var det popmusik som gällde. Allt nytt skapas i provinserna, sedan kommer det till marknadsplatsen. Man konsumerar i storstan.

Valet av genre gjorde bland mycket annat att han som artonåring fick träffa soullegenden Otis Redding när denne var på Stockholmsbesök.

– Det var stort, säger Pelle.

Under några år på 70-talet var han med i Kebnekajse, med bland andra Kenny Håkansson, som han träffat på 60-talet. Kebnekajse har börjat spela ihop igen på senare tid – och kan till och med få en grammis på tisdag. Pelle Linström är dock inte intresserad av den typen av återföreningar.

– Det är inte så kul att spela covers på sig själv trettio år senare. Men Kebnekajse var kul. Jag var med i fem år. Jag tror vi repade fyra-fem gånger under de åren. Det gällde att kunna improvisera och variera sig. Jag tror att vi kom närmare sanningen en i hur man spelade förr i tiden då. Innan spelmanslagen kom med sina normer på femtiotalet. Med Kebnekajse kunde vi spela låtarna i en kvart och folk dansade loss. Det är det extasen handlar om, att det skulle ha med droger att göra får stå för etablissemanget.

Extasen. Det är ett begrepp som Pelle Lindström återkommer till gång på gång.

– Det är det som får mig att fortsätta spela, de få tillfällen per år som musiken gränsar till något andligt. Man blir ett medium. Sufismen har ju musiken som utgångspunkt. Man vet att höjdpunkterna finns, men det är precis som med kärleken - man kan inte vissla på den. Man är tvungen att bjuda till.