Skidelsky vill i Keynes, Mästarens återkomst, visa att och hur Keynes nationalekonomi kan och bör tillämpas i dag - i stället för de nyliberala teser som nu dominerat i 30 år, enligt vilka marknaderna är självreglerande och att staten ska hålla sig borta.

Den mest påtagliga skillnaden mellan Keynes och nyliberalerna är i synen på hur man når ekonomisk jämvikt. Öka utbudet, säger nyliberalerna. Öka efterfrågan, säger kenyesianerna.

För att nå till exempel full sysselsättning måste, säger utbudsskolan, priset på arbetskraft gå ner. För att tvinga fram det måste alternativet till att ta ett arbete, A-kassa eller annat, te sig rejält ogynnsamt. Skapas det läget, så försvinner arbetslösheten.

Alliansregeringens arbetslinje, med försvagad A-kassa och högre skatt på inkomster från bidrag än från arbete, vilar tydligt på denna teoretiska grund.

Keynes, beskriver Skidelsky, ägnade stor möda åt att pröva och till sist motbevisa utbudsteorin. Den fungerar inte på grund av sociala trögheter. Marknaden kan inte på egen hand åstadkomma full sysselsättning, annat än rent tillfälligt. Ekonomin är alltid dynamisk, men samhället är trögt.

Därför måste, menade Keynes, staten gripa in. Bara om staten står som garant för en stabil efterfrågan kan sysselsättningen hållas uppe. När alla andra aktörer sparar och skär ner, så ska staten göra tvärtom.

Keynes synsätt dominerade i västvärlden från 40-talet fram till mitten av 70-talet. Tekniken för att i nedgångstider hålla uppe efterfrågan varierade, i USA skattesänkningar, i Storbritannien socialpolitik, på kontinenten offentliga investeringar. Facit för hela epoken var hög sysselsättning, hög tillväxt och social utjämning. Priset var en måttlig men ständig inflation.

Men när, på 70-talet, både inflation och arbetslöshet steg, "stagflationen", kom den statliga aktivismen i vanrykte. I stället blev Chicagoskolans nyliberala teser politikens rättesnöre. Fram tills nu.

Skidelsky menar att 70-talsproblemen inte alls bevisar fel i Keynes tankebygge. Inflationen orsakades av oljeprischocken 1973, USA:s ofinansierade Vietnamkrig och att olika regeringar inte orkade agera kraftfullt i lägen då efterfrågan borde hållits tillbaka.

Det som däremot nu faller samman är, säger Skidelsky, de nyliberala idéerna. De har präglat politiken i 30 år, med lägre tillväxt, högre arbetslöshet och ökande sociala klyftor. Tvärtom mot de 30 keynesianska åren. "Därför är mästarens återkomst nödvändig", slår han fast.

Keynes "General Theory" handlade om mycket mer än konjunkturpolitik. Han byggde upp ett tankesystem som har relevans för flera i dag pågående kriser:

Europas akuta problem ses vara länderna med underskott. Men den keynesianska synen är att länder med stora överskott ger lika mycket huvudvärk. Keynes, som var en av arkitekterna bakom 50- och 60-talens västliga valutasystem, ville straffa både stora underskott och stora överskott.

Stora underskott i utrikesbalansen i ett land, som i dag för Grekland med flera, motsvaras av överskott i ett annat land, i dag bland annat Tyskland och Sverige. Överskotten är lika med ett oanvänt konsumtionsutrymme. Använd även det, och banka inte enbart på underskottslandet, så blir krisbekämpningen effektiv, menar Keynes.

Vi norr om Alperna bör alltså unna oss mer italiensk mat och semestra mer i Grekland, och inte ensidigt pressa ner underskottsländernas levnadsstandard.

Keynes var, trots vad som ofta påstås, vän av statlig budgetdisciplin. Sett över en ekonomisk cykel ska statens budget balanseras. Men Keynes gjorde skillnad på löpande utgifter - de ska balanseras med löpande intäkter - och på investeringar. Investeringar skapar nya värden, och då är det OK att staten lånar.

I Sverige delades statsbudgeten på 30-talet, i Keynes anda, i en driftbudget, skattefinansierad, och en investeringsbudget, lånefinansierad. Men detta avskaffades 1979.

Sedan dess har de statliga investeringarna varit markant lägre, som andel av ekonomin, än decennierna innan. Effekt: dåliga järnvägar etc - men låg statsskuld.

Regeringens Finanspolitiska råd har angripit denna låsning. "Dagens generation får betala också investeringar som kommer framtida generationer till del, vilket kan hålla tillbaka investeringarna", skrev rådets tidigare ordförande, professor Lars Calmfors nyligen.

I samma artikel (DN 3 jan) ifrågasätter Calmfors även andra av de teser som styr budgetpolitiken i dag, "det finns en tendens att nuvarande formuleringar förvandlas till dogmer som är huggna i sten".

Det puttrar litet Keynes i det där. Men sannolikheten att vi i Sverige får en skarp konfrontation i den politiska debatten, där keynesianska synsätt ställs upp som alternativ till nu rådande ramverk, är låg.

Ekonomisk debatt vilar ju inte bara på idéernas kamp. Den måste också bäras upp av personer. Ska Mästaren återkomma krävs någon som mästerligt talar i hans anda.

Socialdemokratins sätt att lösa sin ledarkris är då en viktig komponent.

Ty Tommy Waidelich mot Anders Borg - aj, där dör det direkt.