MIAMI. Åker till South Carolina och blir mobbad för att jag pratar borlängemål.

Jo, det är sant.

Efter en förträfflig middag på Cotton High i Charleston – helt otippat en av de mest magnifika sydstatskrogar jag haft nöjet att besöka – sammanstrålar jag och VG:s utsända med några norska kollegor på en livlig bar och i det sällskapet ingår en ung, jovialisk herre från Stavanger som anser att tunhukarnas gedigna dialekt är höjden av underhållning.

– Ha ha, är du från Borlänge, skrockar han, och försöker sig på ett par imitationer av vårt sätt att säga gud och tidning.

Det är såna gånger man börjar ifrågasätta det riktiga i sin pacifistiska livshållning – eller åtminstone önskar att man hade Hasse Hans, ni vet fotograf Eriksson, tillhands för att par dräpande kommentarer.

Men jag är å andra sidan van.

Många, framförallt i det där eländet vi kallar huvudstad, förundras över att jag fortfarande låter som jag låter 20 år efter jag senast hade en egen adress i hembygden (Bygatan 18 A. – THE place to be på 80-talet...)

– Men, flämtar dom när vi hälsat, du har ju all dialekt kvar.

Tror fan det. Dels är den vackrast i världen, dels vet jag vad som händer med den som kommer hem till Sveatorget och har lagt sig till med krampaktig rikssvenska.

Denna självklara trofasthet visavi det egna tungomålet har genom åren lett till trakasserier betydligt värre än de den norske humoristen i Charleston utsätter mig för

Vid en midsommarfest för ett decennium sedan tvingades Borlänges representanter – jag, Alle, Bullen, Ljungen och Tommy Gärdh – ställa oss upp och på en given signal säga ordet potatis.

De övriga gästerna skrattade så de kräktes.

Det är tydligen något rasande lustigt över sättet vi uttalar bokstäverna T och D.

Därom blev jag också varse när jag en gång var febersjuk och upplyste min dåvarande hustru – själv från Östergötland, ett landskap där dom låter som felkonstruerade cykelpumpar allihop – och råkade säga att jag borde bada och därefter badda pannan. På ett ögonblick vändes bekymrad omsorg till hysterisk skrattattack och hon kan fortfarande inte låta bli att påminna om denna oerhörda klassiker när vi ses.

– Ska du bada och badda pannan nu, fnissar hon varje gång.

Om hon inte påminner om gången i New York när jag skulle köpa kostym och ville gå in på Prada...

Well, jag kan bara konstatera att Jussi Björling, Serik Johansson, Chips Kiesbye, Tomas Forslund, Owe Husahr, bröderna Norén, Putte Wickman och Hans Tollsten talar eller talade på samma sätt.

Delar man dialekt med den uppsättningen hjältar har man ingen anledning att vara annat än kaxig.

Fast jag är ändå glad över att det inte är den andra tidningen i länet jag skriver åt...