Jag har turen att ha en del Nåsmål i bagaget, en dialekt som förstås är besläktad med Björbomålet. Annars hade jag nog skruvat oförstående på mig i stolen, för Björborevyn är framförd av och för Björbofolk. I och för sig delas en liten Björboparlör ut till ocknut fôlk inför föreställningen, ett roligt och lovvärt initiativ. Göran Johansson, Christer Gruhs, Therese Wall, Anna-Lena Larsson och Annica Gustafsson är några av namnen i rollerna.

Kulingvarning, som revyn kallas i år, är ett knippe lösryckta sketcher med alltifrån kändisparodier och klagomål över fula fruar till sjungande madrasser och missförstånd i en tågkupé. Buskishumorn är begränsad till ett fåtal nummer och poängerna träffar sällan under bältet. Särskilt rolig är en scen där två tanter pratar med en florist eller vad han nu ska föreställa och dennes ordval (Har ni provat dill, då?) råkar ställa till det för en översexuell åhörare, en kille som för övrigt påminner starkt om karaktären LM Ericsson i tv-serien Hjälp! Vi hamnar på Dansbandsveckan i Malung, träffar en bortkommen Håkan Juholt och får hälsa på hos en Wordfeud-beroende sambo. För mig är hela showens skojigaste ögonblick när en Timbuktu-kopia tolkar Tomas Ledins Snart tystnar musiken i en skruvad variant av Så mycket bättre. För ackompanjemanget står orkestern Gla´packet, med kapellmästare Putte Ström på klaviatur.

Det är inga fel på Björborevyn. Inga fel alls. Men jag vill ändå inte dela ut Stora A till en föreställning som, hur förtjänstfull den än må vara i sitt slag, ändå i någon mening går på tomgång. Redan innan jag anlände till IOGT-salen kände jag mig bortom varje rimligt tvivel övertygad om att jag skulle få höra såväl Smoke on the water-riffet som Björn Skifs-snuttar, och jag blev inte besviken.

Eller blev jag?