– Vi måste spela lite nya låtar, annars får vi skäll i tidningarna, säger Plura tidigt in i konserten, som för att ursäkta att de inte bara levererar sina gamla hits.

Ja, tacka för det när bandet de senaste tio åren har blommat ut och presterat sina bästa plattor. Det är det inte många andra veteraner som kan skryta med. Hade de lutat sig tillbaks och försökt leva på gamla meriter så hade de mycket riktigt fått skäll, åtminstone i denna tidning.

Men Eldkvarn lutar sig inte tillbaks, de är fortfarande hungriga (även på annat än mat...) och kan kombinera detta med den avslappnade och självsäkra attityd som erfarenheten kan ge.

Självklart spelar de gamla låtar som Pojkar pojkar pojkar och Kungarna från Broadway och ställda vid sidan av det nya materialet så blir det extra tydligt att Eldkvarn har hittat ett uttryck som är frikopplat från tidens gång. När det äldre materialet i livesituationen tvättats från skivornas ibland otidsenliga ljudbild så skiljer de sig inte märkbart från det nya. Eldkvarn hittade tidigt sig själva och har mest ägnat sig åt att slipa på formen sedan dess. Låter det tråkigt och stillastående? Nej, snarare konsekvent.

Klassikerna låter bättre än någonsin, men de nyare låtarna håller ärligt talat en högre standard. Bara vid enstaka tillfällen dalar nivån en smula och ett par halvsega nummer smyger sig in.

Plura är den självklare frontaren och utstrålar samma myspysiga hemtrevnad som han gör i tv. Han ondgör sig över att trampa ur sladdar och hålla reda på saker på scenen och i nästkommande låt så gör han det igen - utan att det stör eller bromsar ner. Brorsan Carla är snabbt framme och hjälper till och resten av bandet finner sig snabbt och fogar sömlöst till en extra vända innan Plura är redo att sjunga igen.

Bandet är som en organisk enhet, extremt svängig, lyhört och tajt. Jag ser inga skäl till att de inte ska kunna hålla lågan brinnande ett bra tag till.