Min brist på lokalkännedom vad gäller Avesta gör att jag tyvärr missar Gråsuggorna och The Dräperz vilket såklart är både synd och skam.

Jag hinner dock lagom fram tills det är dags för Mimikry. Det är tredje gången på drygt ett år jag ser Mimikry och det som slår mig är att de besitter en förmåga att alltid leverera ett bra gig. Kvällens spelning är intensiv och tajt med Flykten från apornas planet, Ni får aldrig in mig där och Alderland som höjdpunkter och i En flicka som är stark leder Hjalle som vanligt allsång med stor framgång.

När det är dags för Asta Kask har publikskaran växt med råge framför scenen och jag som står längst bak får avnjuta ett fint skådespel i form av tuppkammar som slår fram och tillbaka som yxor. Efter att ha satt ribban högt med inledande AB böna och be avhandlas sedan klassikerna i ett rasande tempo och med en energi som knappast mattats av trots trettio år i branschen. Lasse Lasse liten, Ringhals brinner och min personliga favorit Inget ljus samsas med nyare alster som Patriarkatet och Vill inte va med.

En gång för längesedan, närmare bestämt i början av 90-talet, när trallpunkvågen reste sig som högst fanns ett band som skiljde sig från mängden. Genom att blanda punken med folkvisetoner och knivskarpa metal-riff rönte Dia Psalma absolut störst framgång i genren och när Gryningstid släpptes 1994 gick den rakt in på topplistor och in i det svenska folkhemmet. Jag var tolv år då och minns att de flesta ägde ett exemplar av skivan, även de som inte annars brydde sig särskilt mycket om musik. Så det är inte konstigt att man ikväll framför i princip hela albumet med trion Tro rätt tro fel, Den som spar… och Emelie som klarast lysande stjärnor. Dia Psalma ser ut att ha oerhört roligt på scenen och om det skulle vila något vemod över bandet så syns det inte ikväll.

Nostalgin är total när Balladen om lilla Elsa till sist kommer. Ulke behöver egentligen bara sjunga refrängen, resten tar publiken hand om. Skulle man vilja klaga på något så hade ju några fler Strebers-låtar inte suttit helt fel, men det är ju trots allt en helt annan historia. Detta blir ändå ett värdigt avslut för Dia Psalma. Punkfesten 2011 blev en stor succé, det är helt utsålt och det värmer att så många löst en biljett. Och varför inte? Den som spar han har ju till slut bara pengar kvar.

Martin Wennberg