Färgstarka karaktärer som Stånk-Tommy och Kenta föddes när ett gäng arbetskamrater i krogbranschen spexade och filmade sketcher på fritiden. De lades ut på youtube och ryktet spred sig om de tokroliga filmsnuttarna. Nu har initiativet växt till en teateruppsättning som reser riket runt och drar fulla hus var de än kommer. En tv-serie är också på planeringsstadiet. Lördagens föreställning är den sista i turnén och fenomenet i Borlänge är det samma som i riket i övrigt: det är fullt till sista plats och hade salen kunnat ta hundra personer till hade det ändå varit utsålt.

Relf och Lena flyttar in till en byhåla för att ta över en restaurang och konfronteras med bygdens alla knasiga original. Fredagsdansens arrangörer är två galna gringubbar med specialiteter som den livsfarliga katapulten ”dödssäcken” som dragplåster. När kassaapparaten går sönder går den burduse blådåren Stånk-Tommy bärsärkargång med en borr och sätter nästan eld på stället. Hans obskyre kollega Joel Tempest utgör knappast något stöd att tala om. De amorösa städerskorna Agneta och Johanna är arbetsskygga, och så vidare.Det verkar inte finnas den minsta normala tendens i byhålan de kommit till och de börjar ångra sitt förvärv.

Det är tacksamt att skruva till udda karaktärer och låta dem flippa ut i en småstad där en uppsjö av egenheter härjar ohämmat. Ännu mer tacksamt är det att låta dem krocka med en mer stringent storstadskultur. Pjäsen lyckas också göra detta utan att fastna i schabloner, vilket kan vara en risk. Det beror på att karaktärerna är så övermåttan skruvade och att pjäsen även, tack vare ett par filmsekvenser, faktiskt lyckas krydda med en David Lynch-estetik. Upptakten när krögarparet anländer till den mystiska byn är en höjdare.

Humorn är rå och träffande. Dialogen hade kunnat vässas till på sina ställen, men är underhållande utan några allvarligare svackor. Det ser de megaknasiga karaktärerna till. Damerna bredvid mig i publiken förklarar dessutom att igenkänningsfaktorn är hög. Jag håller med, här finns en klockren drift av beteenden som kanske inte är så exotiska ändå.

Det finns några komiska höjdpunkter. Min favorit är när Kenta (Christer Johansson) och Morgan (Christian Wallin) pratar trimmade moppar och planerar deras genombrott som rockstjärnor. Då ska de allt visa de korkade byborna vilka hjältar de är. I Stånk-Tommy (Christer Johansson) anar jag en blivande kultgestalt i den svenska komiken.