Vi befinner oss i en judisk by i det förrevolutionära Tsarryssland där mjölkhandlaren Tevje, spelad av Jan Åström, är i stånd att gifta bort tre av sina snart vuxna döttrar. I händelsernas centrum står förutom döttrarna och deras friare, den något barska hustrun Golde (Susanne Hellström) och äktenskapsmäklerskan Yente (Barbro Enberg). De gamla traditionerna påbjuder ett för döttrarna gott parti i form av ställning och ekonomisk trygghet. Men döttrarna vill annorlunda. De vill kärlek. Och Tevje med sitt blödiga hjärta är inte reaktionär nog att stå emot när nya tiders vindar blåser genom byn. Det hela blir till en trestegsraket där Tevje måste göra allt större avkall på ideal och tradition.

Jan Åström gör en fantastisk Tevje. Som rund, skäggig, grubblande men godmodig är han så gott som ständigt närvarande på scenen. Om jag tidigare tänkt mig honom som buffligt tung så ger han i Spelman på taket ett nytt intryck. Lätt, vigt och smidig som en katt jazzar han fram över scenen och uttrycker sig med nyanserat kroppsspråk och utsökt känsla för sin karaktär. Han tar självklart plats som föreställningens centrum och nav runtom vilket de övriga karaktärerna rör sig. Men också Susanne Hellström har gjort sin läxa som Golde och ger henne både tydliga konturer och djup. Barbro Enberg gör ett utmärkt jobb som den åldrade och stundom intrigerande Yente. Men det är Joel Torstensson som står för kvällens näst bästa gestaltning, efter Åström. Ivrig, hastande och på pricken rätt i sitt uttryck lyckas han gör Perchik till både komisk och ömsint.

Spelman på taket är en föreställning om gammalt och om nytt, om förändring, och om en av historiens värsta förföljelser av ett folk. Det är en underhållande och fartig musikal med allvarliga ramar. Och vad jag förstår så har Dalateatern och Patrik Pettersson velat stanna vid och gå på djupet med just detta allvar.

Dock tycker jag inte man riktigt lyckas förankra de mörkare sidorna i berättelsen. Uppbrottet, splittringen av invånarna i byn Anatevka skummas över i korta scener och det dramatiska slutet kommer som ett antiklimax sprunget ur en konflikt man inte hunnit få känsla för.

Det går inte heller inte att bortse från de musikaliska tillkortakommandena. Patrik Pettersson och Dalateatern må ha tagit Spelman på taket till sig från teaterhållet. Och Dalasinfoniettan och amatörinsatserna från körerna är oklanderliga. Men de svaga punkterna ligger i just Dalateaternskådespelarnas sångarinsatser. Det är trots allt en musikal och glappet mellan dem och sångarproffset Jan Åström blir stundom större än att det kan förbises.

Dalateaterns Spelman på taket ska ses för farten, musiken, den vältajmade koreografin och regins skull. För den visuella upplevelsen, den smakfullt karga och fiffigt funktionella scenografin.

Den ska ses för att den är en underhållande och allmängiltig berättelse om kärlek. Och framförallt ska den ses för den väl genomarbetade helheten där dans, sång (trots vissa tillkortakommanden) och skådespel integreras med och går i varandra i en ständigt pågående scenisk rörelse.

Här hittar du vimmelbilder från premiärkvällen