Mats rörde till saker och ting
Solokonsert i Floda kyrka, Hagenfesten
Mats Gustafsson brinner och är en mästare på att skapa oväsen. Men för vad eller mot brinner han? Skakad och med nästan sprängda trumhinnor flyr jag konserten i Floda kyrka.
Relaterat
BILDSPEL: Mats rörde till saker och ting
Artikelserie
- LÄS ÄVEN:
- Festivalen som ställer frågor 2011-08-04
Solen skiner, festivaldeltagarna är glada och nöjda efter lunchen, sommarklänningarna fladdrar i vinden. Dagen är lättsam. Än så länge.
Inne i kyrkan presenterar Hagen-gruppen hedergästen Mats Gustafsson som förutom att spela solo, även ska spela med andra musiker, och hålla i workshop under festivalen.
I onsdagens SvD kultur är det ett uppslag med honom. Det skrivs att Mats Gustafsson är en av de mest betydelsefulla svenska musikerna inom jazz och internationell improvisationsmusik, och har precis fått ta emot Nordiska rådets musikpris på 350 000 danska kronor. Han kliver upp på scenen och säger:
– Jag ska försöka röra till saker och ting lite grann, och så börjar han spela.
Tanken för mig till ett barn som håller in alla knappar på instrumentet, tar i för kung och fosterland och blåser på så mycket det bara går. Och fortsätter så under hela låten. Det ser oerhört ansträngande ut och det är även väldigt ansträngande att lyssna på.
Jag förstår vad Mats Gustafsson menar med att han inspireras av människor som brinner. Jag förstår däremot inte musiken. Är det musik? Vad är musik?
Mats Gustafssons spelar med hela kroppen. Han tar tag från tårna och saxofonen fullständigt vrålar i kyrkan.
Först låter det som en förtvivlad elefant, sedan en orolig svärm med getingar. Tonerna får nerverna att lägga sig utanpå kroppen, minst en person gråter och fler och fler vandrar med händer upp mot öronen.
Jag håller till sist för öronen för att slippa få tinnitus och undrar om det är otrevligt att gå nu.
Kan musik få en att må dåligt? Kan det få en att vilja fly från konserten? Ja och Ja. Om jag haft öronproppar skulle jag ha suttit kvar men finner det olidligt redan under andra låten.
Jag och fotografen flyr och blir tvungna att trösta oss med godis. Timmar efteråt känner jag mig fortfarande omskakad. Kanske har jag missförstått alltihop. Vad vet jag om improvisationsjazz, ingenting.
Bara att det låter för jävligt.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 7 aug 2011 17:31 Mckenzie (Ej registrerad)
Det är var nog det mest sorgliga exemplet på journalistik jag läst i hela mitt liv. Inklusive skvallertidningarna i väntrummet till min tandläkare. Tjänstefel hela vägen från skribent, via redaktör till ansvarig utgivare. Jag är bara glad att ämnet var något, relativt sätt, så trivialt som musik.
Skrivet 6 aug 2011 12:37 Lars K Nilsson (Ej registrerad)
Det här är en evig diskussion. Vad är nyskapande musik? Är en konsert för kastruller, järnrör och sågblad, utan melodi, rytm eller harmonik, men med stark ljudnivå, innovativ eller bara skräp? Kanske både ock? Är något intressant bara för att det är nytt eller improviserat? Nej, inte automatiskt. Har sprängandet av gränser ett värde i sig? Javisst - men kanske ökar värdet om någon sorts riktning då pekas ut. Har musik som överlevt i decennier eller sekler därmed ett värde i sig? Absolut. En recensent har verktyg att använda till musik som har melodik, harmonik och rytm, verktyg som har med hantverket att göra, men vilka verktyg ska användas här? Fria associationer? Det är vanligare med recensenter som lägger pannan i kvasidjupa veck och skriver lodande om ingenting alls i samband med "nyskapande musik". Vem kan säga emot? Vem kan bedöma den recensionens kvalitet? Vid närmare läsning säger sådana recensioner noll. Precis som en musik som bara skriker GRÄNSSPRÄNGNING och inget annat.
Skrivet 5 aug 2011 19:56 Johan (Ej registrerad)
Kul att DT bjuder på journalistisk bredd! Det finns alldeles för lite kälkborgerlig inskränkthet på Sveriges kultursidor.
Skrivet 5 aug 2011 18:31 Johannes Bergmark (Ej registrerad)
Det enda vettiga denna journalist gjorde var att ställa frågorna: är detta musik? Vad är musik? Men sen visade hon sin brist på nyfikenhet genom att låtsas att detta är retoriska frågor. Bara en människa som är ivrig att försvara sitt förakt och sina fördomar kan skriva så. Reaktionär pöbeljournalistik. Det hade varit intressantare om hon hade använt sin chock för att börja nysta i svar på frågorna, kanske en intervju, en vilja att förstå? Nej, det låter bara fördjävligt. Objektivt. Varför kan detta vara underbart för andra människor? Är de människor? Vad är människor?
Skrivet 5 aug 2011 17:03 Music lover (Ej registrerad)
Härligt att läsa en recention där recencenten törs
skriva vad han verkligen känner.
Ett ord på slutet borde ändras från imprvisationsjazz
till enbart improvisation.
Music lover